Make room for your dreams
Bil, tåg och tunnelbana idag - också.💃
I hastigheten tog jag tunnelbanan till vänster nedanför trapporna (som jag gör när jag ska tillbaka) istället för höger, och hamnade på Eriksplan. Sedan Mariatorget. Sedan Slussen...
Flera byten - inget rätt.😫
Tillslut kommer jag till studion svettig och törstig, och där har jag celebert besök av Cosuelo Del Pilar.😅
Här är Consuelo tillsammans med min producent Torbjörn Frisk.
Vilken glädje att få jobba med henne. Pigg, glad och talangfull. Det här blir bra! 🎶💞🎶
Hon gör körpålägg till två låtar, innan hon åker till sitt jobb i Gallerian.
Jag hinner lyssna lite på hennes musik också. Den ligger där inbäddad i datorn för att så småningom komma ut och bli till välsignelse för många lyssnare.
🎶🙏🎶
Och vi samtalar om det som så många gånger vill begränsa oss...
Tid, pengar, teknik, kunskap och medarbetare. Allt det där som kan hålla oss tillbaka, i det vi drömmer om att få göra.
Vi stretar på i vår vardag för att få ihop vår tillvaro, och jag vet det är tider och stunder för oss alla, när allt bara rullar på som vanligt.
Eller rullar inte alls...
För ca. tretton år sedan när jag var ute och rastade vår hund på Opalstreet i Jerusalem, hör jag inom mig orden:
- "Make Room for your dreams"
💭 ❤️💛💚💭
Vilken utmaning!
Men, hur gör jag nu?
Åren är och var fulla med förpliktelser, men jag började min lilla resa mer och mer, dag för dag, år efter år.
I början var det att avsätta mera tid i Guds ord, det som är källan för allt vi ska göra i våra liv.
Sedan mötte jag "likasinnade". Vi bad, drömde och samtalade med varandra och tro började växa inom mig mer och mer. Sånglektioner blev också aktuellt, efter att nästan inte har sjungit på 15 år efter en stämbandsoperation.
Och så började sånger komma till...
På tåget hem från Stockholm tänker jag på detta med drömmar och Guds kallelse på våra liv.
Är det någon skillnad på drömmar och kallelse? Vad är vad? Behöver det vara i något motsatt förhållande till varandra, eller...?
Jag tänker på Hanna i 1:a Samuelsboken. Åh, så hon längtade efter ett barn!
Åren gick och hon var så ledsen periodvis, att hon vägrade äta och bara grät - trots att hon var älskad av sin man.
Inget kunde trösta henne. 💔
Men så kom hon till templet och talade i sitt hjärta till Herren. Eftersom man inte kunde höra hennes röst, fastän läpparna rörde sig, trodde prästen Eli att hon var full.
"De som inte hör musiken tror att dansarna är galna" har någon sagt..
Som sagt, alla förstår inte våra drömmar, vår längtan, vår sorg eller vårt hjärtas rop...
Hanna fick tro, frid och glädje i sitt gudsmöte. Omständigheterna fick inte längre utöva sitt herravälde i hennes liv.
Hon kom hem till Rama och "Elkana kände sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne." (1 Sam 1:19)
De förstod i "det naturliga" vad de skulle göra - och så gjorde Gud resten.😉
Halleluja!!!
Hur kan du börja skapa ett utrymme för det som du har i ditt hjärta?
Avsätta tid, en fysisk plats, få kunskap om något du vill lära dig mera om, eller något annat som får i gång dig.
Men..
Du kan väl berättelsen till sitt slut?
🙏❤️🙏
"Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag begärde.
Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren.
Så länge han lever skall han tillhöra Herren."
Och de tillbad Herren där.
1 Sam 1:27-28
🙏
Allt tillhör Herren när allt kommer omkring.
Tänk att drömmar och kallelse kan få gå hand i hand....
/Eleonora💞
