Begravning och evigheten i våra hjärtan
Vi har haft begravning av min kära moster Irene, 89 år gammal, i Själevads kyrka strax utanför Örnsköldsvik. Hon var den sista i min mammas syskonskara som vi fick ha längst ibland oss.
Hon längtade alltid hem. Hem till sitt föräldrahem där hon vuxit upp, och sedan övertagit. Äldreboendet hon bott på i 8-9 år blev aldrig något hem på riktigt.
På begravningen och vid kaffet efteråt sjöng jag. Många släktingar och vänner fanns med den dagen, och visst är det väl märkligt att det måste till en begravning för att alla vi kusiner ska mötas?
En av de sånger jag sjöng var denna av Göte Strandsjö:
"Som när ett barn kommer hem om kvällen
och möts av en vänlig famn
Så var det för mig att komma till Gud
Jag kännde att där hörde jag hemma
Det fanns en plats i Guds stora rum
- en plats som väntade på mig
Och jag kände: Här är jag hemma
Jag vill vara ett barn i Guds famn"
Vid kaffet blev jag tillfrågad om jag ville komma och ha en konsert i kyrkan. Ett kyrkorum är en underbar plats att sjunga på, så det ser jag fram emot.
Förra begravningen jag sjöng på var av en helt annan karaktär.
En ung människa som tagit sitt liv. Ett sådant mörker och en sådan hopplöshet. Men då sjöng jag också denna sång.
Guds Ord talar om att vi måste bli som ett barn för att komma in i Guds rike. Det handlar inte om prestationer eller mognad. Det handlar om vår längtan efter Gud - och vårt bejakande.
I Predikaren 3:11 står det att Gud har lagt evigheten i människornas hjärtan.
Vad gör vi med den?
Idag plockade jag fram vår julkrubba. Den har nu varit nerpackade ett år i sina lådor, för att återigen få komma fram till jul.
Julevangeliet, Lukas kaitel 2, en händelse och en underbar berättelse som visar på Guds kärlek och omsorg om oss - vi människor som har evigheten i våra hjärtan...
Vårt liv kanske inte är ett fint värdshus utan ett ruffigt stall. Men dit kommer änglarna för att sjunga, herdarna för att beskåda det fantastiska som hänt. Och stjärnan den lyser för att vägleda de vise männen.
Kanske får vi bli ett under om vi inte "plockar undan" julkrubban...
/Eleonora
