inmylivingroom.se

 

Man brukar tala om hur generationer förvärvar, för att i nästa generation ärva och tillslut fördärva. Någonstans på vägen kommer man längre bort från utmaningarna som tidigare generationer fick genomgå och priset man fick betala, för att förvärva t.ex. egendom eller tronföljd.

 

I denna veckas text får vi följa Abraham, Isak och Jakob. I varje led hade det kunna bli fel, och det blev det ju faktiskt också, men mitt i allt hade Gud sin hand med i hela utvecklingen. Vi möter bl.a. svek och lögner, för att här inse att Guds löften gick vidare, inte tacka vare dem, utan faktiskt trots dem. En intressant reflektion när vi själva kan se oss som misslyckade brustna kärl.

 

I dessa kapitel får inte Isak så stort utrymme. Han är en länk som för förbundet vidare. Men vi kan se tydliga paralleller mellan honom och hans far Abraham. Det dröjde många år innan deras fruar kunde få barn, de ljuger om att de är deras systrar, och de gräver brunnar. 

Isak var noggrann med att hålla sig till förbundet och inte lämna landet. Vare sig det handlade om att hämta en hustru från sin släkt i ett annat land, eller att stanna kvar i landet, trots den svåra hungersnöd som uppstod. Mitt i den svåra hungersnöden flyttar han till en plats där filisteerna bor. Ett område som inte var hans, men till ett folk som hans far hade ingått ett förbund med. Han sår och får enorma skördar som blir hundrafaldigt - mitt under värsta torkan!

Allt detta får hans tvillingsöner, Esau och Jakob vara med om. Pojkarna som ända sedan födseln tjafsat om än det ena och än det andra. Här behövdes det säkert stor portion av tålamod. Hur ska arvet kunna gå vidare när man inte värdesätter sitt arv av förstfödslorätt utan byter ut den mot en tallrik soppa?

 

Så olikt sin far! I hungersnöd väntade Isak på att löftet skulle uppfyllas, att Gud skulle bereda en utväg, men själv lät Esau sig förledas av impulsen av att snabbt få mätta sin hunger, och vi nu ser hans likgiltighet och hans sanna natur. 

 

Det märkliga är hur berättelsen fortskrider. När Isak ligger på dödsbädden tar Rebecka saken i egna händer. Under sin graviditet hade hon upplevt hur barnen hade bråkat i magen, och hon blev missmodig och frågade Gud om detta:

 

 

Isak som nästan är helt blind verkar även ha en andlig blindhet i stundens allvar på dödsbädden, och går på traditionen att den äldre skall ärva, medans Rebecka tar saken i egna händer fastän Gud talat till henne att "den äldre skall tjäna den yngre." Har hon inte hört vad som hänt sina svärföräldrar när de tog saken i egna händer och Ismael föddes? Var inte Gud mäktig nog att göra det osynliga och omöjliga möjligt?

 

Så kom då stunden när välsignelsen skulle överföras. Genom lögn från både Rebeckas och Jakobs sida kommer välsignelsen Jakob till del, fastän Isaks önskemål var att ge den till Esau.

Nu har Jakob lurat både sin far, genom att klä ut sig, och sin bror. En dyr läxa som han med tiden skulle få betala igen. Men, mitt i allt detta hade ju Esau faktiskt bytt bort sin förstfödslorätt. En uppgift att vara familjens präst och ledare för att bära arvet vidare. 

 

Det märkliga, eller ska vi säga fantastiska i hela denna berättelse är, att Gud gör som han vill mitt i röran!

Och så svårt för oss att förstå!!

Gud utväljer inte på grund av meriter.

I sin allmakt är det viktigt att se att allt handlar inte om rättvisa. Skulle det göra det vore det ute med oss allesammans. Vi får helt enkelt konstatera:

Guds löften gick vidare, inte tacka vare dem, utan faktiskt trots dem!

 

 

I denna berättelse får vi även en koppling till den första messianska profetian i bibeln, eftersom Jakob höll i Esaus häl vid födseln:

 

 

Jakob kommer från ett hebreiskt grundord som betyder "häl", men kan även ha betydelsen "bedragare". Längre fram i berättelsen får Jakob namnet Israel, när han lämnar sitt namn efter naturen, och med ens ser vi utvecklingen som kommer mellan Messias och fienden. Och Israels folk har hamnat mitt i denna strid! 

Jakob - "den som håller i hälen" - kan även ha betydelsen "ersättare". Och kanske gömmer sig även här en sanning? Messias som vår ersättare, han som bar vår synd och skam i vårt ställe ...

 

Och så Esau ...

Han som gärna drog iväg långt bort från hemmet för att jaga ...

Bibeln talar om en annan stor jägare som hette Nimrod (800 år före Esaus födelse), och var Noas barnbarnsbarn. Det står om att hans rike hade sin början i Babel och att han även bl.a. byggde upp Nineve.

 

Vi läser om hur Esau blev stamfader till edomiterna, ett folk som Israels barn med tiden kom i krig med, när de lämnade Egypten på väg till det förlovade landet. Längre fram i historien kommer edomiterna att även stödja och samarbeta med Babylon när Jerusalem blir belägrat. 

Cirkeln knyts av de makter som vill stå emot Guds planer ...

 

I judisk historia har man traditionellt tolkat Edom som Rom, och sedermera som kyrkan. Precis som fiendskapen började mellan bröderna Esau och Jakob, och därefter gentemot romarriket,  har tyvärr även brödraskapet mellan de kristna och det judiska folket varit präglat av fiendskap och oförståelse. 

 

Kan vi i vår tid börja få se en försoning?

Kanske nästa veckas paracha är det vi genomlidit som kyrka sedan 300-talet?