inmylivingroom.se

Nu börjar en helg av eftertanke. Vi har våra nära och kära i våra tankar och vårt liv efter döden...

- förhoppningsvis. 

 

Men halloween - så tragiskt!

 

Det som verkligen räknas är det Jesus sa:

För många år sedan läste jag en bok som hette "Finns det någon därute som kan hjälpa mig?" av Sandy Brown. Ett liv i kaos och missär, som hade nått sin absoluta botten.

 

Många av oss kanske aldrig upplevt mörker och ångest, på det sätt som Sandy gjorde, men det fråntar inte, att livet kan vara tufft för oss ändå emellanåt.

Ibland kan vi hamna där i våra liv.

Ibland i ett kaos, en röra men som kanske inte något som andra märker av på utsidan.

 

Vi möts av ett snabbt "Hur mår du?" i matbutiken, men personen ifråga förväntar sig inget annat, än ett leende och ett svar från oss: "Det är bra".

 

Så är vi med i spelet med hård fernissa.

 

Smärta

Ångest

Fångenskap

Uppgivenhet

Sorg

Förtvivlan

Bitterhet

Besvikelse...

 

Här är sången till dig. Lägg undan tankar om musikstilar och liknande. 

Låt dig beröras, låt tårarna flöda och våga kliva över tröskeln till en ny värld.

Lyssna på texten på ett sätt som du kanske aldrig tidigare gjort.

 

 

 

 

 

 

Brown Bannister / Mike Hudson

Sv.text: KeA Arnlund

 

Det är något på gång... ;)

Fortsätt, fortsätt, fortsätt att prisa Gud!

 

/Eleonora

 

 

 

I dag blev det en annorlunda tisdagseftermiddag. Jag hade möjlighet att sluta jobbet lite tidigare, så jag och min man gick ut och åt lunch tillsammans, och därefter ett besök på en möbelaffär, enligt fruns önskemål ;)

Vi hade hört talas om filmen "The butler" och fått biobiljetter av några vänner, så klockan fyra (!) hamnade vi sedan på bio.

 

Att se film är inte min passion precis, men om den är verklighetsbaserad med ett engagerat budskap kan jag verkligen leva mig in i filmen och bearbeta storyn under lång tid. 

 

Det vi ser, läser och upplever måste alltid få ta tid att verka i våra sinnen, så vi inte bara slänger oss in i nästa story och film, för nästa kick.

Så lätt ytligheten då vill infinna sig.

 

Vi tog in kunskapen, men hjärtat hann aldrig med. Vi kan föra ett logiskt resonemang och ha åsikter om det vi sett, men engagemanget och medlidandet  får inte tid och möjlighet att leta sig en väg in i vårt undermedvetna, där vi har de sanna äkta känslorna och impulserna.

 

I filmen får vi följa en svart butler som tjänstgjort i Vita huset från 1952-1986. Han har arbetat under åtta presidenters tid, och sett och upplevt en del av slaveriets hemskheter i Amerika. Det som hände på bomullsplantagen där han växte upp, och fram till att få se en svart man bli vald till president, var en lång och mödosam väg för slaveriets avskaffande. 

Mycket arbete är gjort men ännu är inte allt klart.

 

Har vi något i vår tid och närhet som engagerar oss, eller är allt lungt?

 

Just för tillfället är några av mina vänner ute på uppdrag och är engagerade i olika arbeten kring trafficking. Unga flickor som rövas bort från sina hem, eller som säljs av anhöriga till bordeller i bl.a. Kina, Nepal och Thailand är bl.a. något de arbetar med. 

 

Här har vi vår tids slaveri i vårt globala samhälle. 

 

Människor från olika länder och alla kontinenter är köpare och säljare. Fisknäten slängs ut för att fånga barn och tonåringar in i ett slaveri som är fyllt av onska, förakt och habegär. 

Allt är tillåtet och bara djungelns lag gäller.

Äta eller ätas!

 

Vi har till och med flickor i våra Svenska städer som lockas med fina kläder, parfymer och smycken, och - helt plötsligt är det borta!

 

Det är tid att gråta, tid att sörja och tid att låta våra hjärtan brista av sorg över det som sker runt omkring oss.

Sorgen och smärtan över en sjuk värld måste få vårt medlidande. En värld som till stor del mist sin värdegrund och respekt för mänskligt liv.

 

Jag vill inte se någon mer film på ett bra tag. 

Jag har fullt upp att titta på vår tids onska i vitögat, och anta mina utmaningrar.

 

En av de små flickor som har upplevt tortyr, förnedring, tårar och mardrömmar, som Ing-Marie träffade, säger:

 

Så har man varit en heldag på Skolforum på Stockholmsmässan.

 

 

Det var länge sedan jag sist såg Idol. Jag har inte sett ett helt program denna säsong, så jag kände att det var läge att bli lite uppdaterad.

 

Nu satte jag mig ner med papper och penna ( ! ), för att skriva ner de kommentarer och tips som juryn skulle ge till sina deltagare. Eftersom jag själv är sångare är det intressant att lyssna in andras bedömning.

 

Nu kan man tycka lite vad man vill om jurymedlemarna, men faktum kvarstår att de själva har lyckats innom det område, där de nu ska bedöma andra. De ska ge kontruktiv kritik med feedback om vad som var bra och vad som kan förbättras.

Och visst är det tufft för deltagarna. Men har man gett sig in i leken får man leken tåla... ;)

 

Visst retar vi upp oss på hur de ibland kommunicerar ut sin kritik, men vad säger de - egentligen?

 

Några axplock ur fredagkvällens deltävling:

• Gör låten till din egen så den kan stå för sig själv
• Du måste sätta ett eget avtryck!
• Du ska förmedla en känsla
• Om lyssnaren ska bli berörd måste du tro på det du sjunger
• Gör rätt låtval
• Leverera budskapet - var ett med låten
• Var medveten om vad du gör
• Var inte så förutsägbar - våga bryta mönstret!
• Hitta vem du är som artist
• Du behöver självförtroende och pondus
• Ha en tydlig vision!!!

No words - just a picture:

Nu har jag hållit på med bloggandet varje dag i tre veckor. Helt otroligt! Jag känner mig glad och stolt men samtidigt rörd och tacksam. 

 

Glädjen att se skaran av läsare öka dag för dag, det gör att inspirationen växer.

Tacksamheten över att få möjlighet att dela livets tankar och händelser, så att du som läsare emellanåt kan uppleva igenkännandets glädje och sorg, skapar samhörighet där livets olika avstånd kan få möjlighet att hitta en väg där vi närmar oss varandra.

 

Jag vill hjälpa dig att se att du inte är ensam och låta dig höra att det finns ord av liv och uppmuntran som kan lyfta den tristaste och mörkaste tillvaro. 

 

När jag började skriva för tre veckor sedan bestämde jag mig för att skriva varje dag. Jag hade inte någon riktigt klar tanke på varför och hur länge jag skulle göra det dagligen, men så slog det mig: Om man vill upprätta en vana så måste man satsa minst tre veckor för att det ska börja bli ett med en själv. Det finns visst någon forskning som har visat ett samband däremellan.

 

Så... nu har jag uppnått det delmålet - nu är bara resten kvar ;)

 

Alla har vi väl vanor. Goda såväl som dåliga. 

 

 

Hur lätt är det inte att små tankar börjar dribbla bort beslut man fattat. Självklara tydliga viljebeslut har ersatts med, i bästa fall, det näst bästa. Eller är det kanske vår största fiende - det näst bästa?

Det som hindrar oss att göra det vi har bestämt - och så gör vi bara nästan...

Så står man där och undrar: "Hur det kunde bli så här?"

 

Värderingar, relationer, äktenskap, kosthållning, motion, alkohol, sexualitet, utbildning. Listan kan göras lång på det som handlar om att fatta beslut för livet.

 

För några år sedan bestämde jag mig för att ut och gå - varje vardagsmorgon. Mörker och kyla, värme och solsken. Oplogade gångstigar med nyfallen snö. 

Gångstavar och pannlampa. Motiverad såväl som omotiverad. 

 

MEN - jag diskuterar inte med mig själv!

När klockan är 6.30 är jag ute.

 

Det märkliga är att varje gång jag kommer tillbaka efter min promenad är jag glad och nöjd. Jag vann över mig själv och jag fick motion och frisk luft på köpet. 

 

Nu har dagen kommit!

Oh vad vi har längtat att hon skulle komma hem, vår älskade och underbara dotter Ester, efter två månader i Norge.

Ester bor sedan en tid i Tönsberg och jobbar där tillfälligt på kontor. För några veckor sedan var jag och min man och hälsade på henne. Så roligt att se hur hon tar sig an nya utmaningar i livet, där hon växer och utvecklas som människa.

Och så...

Ja, nu sitter hon på flyget och är påväg hem till oss. 

 

Gissa att hon har planerat varje timme hon ska vara hemma, innan hon åker tillbaka om några dagar!

Vad vi ska äta, vilka hon ska träffa och ett och annat som måste hinnas med. 

Allt detta är ju egentligen vardagsrutiner, och sådant hon och vi alltid gjort tillsammans, men nu...

 

Allt har lyfts på ett högra plan av oss alla. 

Jag har dukat med finporslinet, huset är städat, renbäddad säng och bilen tankad ;)

 

Så undebart att få visa uppskattning, samhörighet, längtan och kärlek.

 

Men, hur var det nu? Allt detta med vardagsrutinerna som helt plötsligt blev en höjdpunkt i tillvaron...?

 

Är det kanske dags att ta fram finporslinet till makaronerna och korven, fixa fina servetter och tända ljus?

Sätta lite guldkant på vardagen?

Ja, det är ju ändå ganska många sådana dagar, så varför inte? Och inte kostar det något mera än några servetter och lite engagemang.

 

 

Du kan fira att det är en helt vanlig torsdag i oktober och vi firar att Ester kommit hem.

Nu är Helmer fixad! Två stycken dessutom och två av Lillhöjden :))

 

Igår kväll och idag på förmiddagen ägnade jag min tid till mina kartonger. Bara genom att öppna dem blev jag imponerad. Det är någon som har tänkt. Mycket. Det är som ett tredimensionellt pussel som ska förvandlas till en möbel. 

- IKEA!

 

Tänk att IKEA har fått hela Sverige och nu hela världen att börja montera möbler. De tränar oss att följa instruktioner och visar hela världen hur våra bokstäver med ÅÄÖ ser ut. För att inte tala om våra svenska namn...

 

När jag monterat ett tag och håller på att få ihop tolv lådor inser jag att nu är det dags för paus. 

Hantaget hamnade inne i lådan. Här är det någon som inte har tänkt...

Men innan detta misstag har jag funderat flera gånger. "Vad har jag gett mig in på? Är det värt mödan...?"

 

Lite slit och släp ett tag och jag har något jag kommer att glädja mig över under lång tid.

Två Helmer och två Lillhöjden är tillsammans.Två hurtsar och två skrivbordsstolar. Den ena skapar en plats vid datorn och den andra för annat göromål.

Tänk så bra! Ordning och reda. Jag njuter och är HELNÖJD!

 Men så kan jag ändå inte låta bli att tänka på en parallell.

 

Som kristen önskar jag att människor ska se och förstå vilken fantastisk instruktionsbok Bibeln är.

Världens mest lästa och spridda bok. Någonting måste det väl ändå bero på? Den gäller i alla tider, generation efter generation och finns i alla kulturer.

Den vill ge oss exempel och vägledning hur vi ska kunna få leva våra liv maximalt och utifrån vår Skapares modell.

Många gånger virrar vi till det och vill inte riktigt lyssna och ta oss till instruktionerna, eller så har vi inte tid...

 

Jag räknade skruvarna, tittade på alla bilder NOGA och jag blev så NÖJD!!!

 

Du kanske har missat något ;)

Dags att plocka fram instruktionsboken, damma av den, läsa, lyssna och - leva.

 

 

/Eleonora

Jag har just kommit hem från IKEA och en av stans mattaffärer, för att slå mig ner en stund med min kaffekopp. Vilken matta jag ville ha var nog det svåraste att komma fram till,men öppet köp fungerar ju.

 

Jag är pågång att göra om ett av barnens rum till mitt eget kontor och musikskaparrum, för när barnen börjar flytta hemifrån kan rummen börja fylla nya funktioner. Det känns fantastiskt lyxigt och spännande.

 

På IKEA går jag omkring och tittar, drömmer och handlar. När jag kommer till hyllorna i lagret inser jag att nu har jag en hel del arbete framför mig. Min käre make är bortrest och den ende hemavarande sonen ska plugga, så här sitter jag nu med ett antal kartonger.

 

 Det var inte länge sedan rummet var fyllt av leksaker. Väggarna hade blåa tapeter med stjärnor och planeter som kunde lysa i mörkret, och så inser man att åren går sååå fort...

 

 Det märkliga är, att när man är mitt uppe i småbarnstiden känns det som om livets lott som förälder är att byta blöjor och koka välling, för att sedan övergå till läxläsningen vid köksbordet år efter år, barn efter barn.

 

Och så en dag....

 

Ha, ha tänker du, det är DÄRFÖR du börjat blogga!  - Både och.

Nu har jag tid, men samtidigt har jag hittat ett forum att dela ett och annat som jag tror kan vara värdfullt att prata om. Ända sedan jag var barn har jag skrivit ner saker och ting, men ändå inte riktigt som en dagbok. Om du kommer på besök i mitt livingroom också i fortsättningen så får vi väl se vart vi är påväg tillsammans ;)

 

Nya rum och nya tider. Båda kräver sin insats, engagemang och fantasi. 

Tapeterna är nya, andra möbler flyttat in för att fylla nya funktioner och jag själv ska hitta min funktion i en ny tid. Ja, nu låter det väldigt dramatiskt och märkvärdigt men riktigt så är det väl ändå inte . - Men samtidigt ;) ;) ;)

 

För en del av er ser livet nästan ut på samma sätt som det gjorde för fem år sedan, och för andra har det dramatiskt förändrats.

Båda sakerna kan vara helt rätt - eller helt FEL! 

 

Ett rum behöver städas, lagas, renoveras och som sagt, även ibland byta funktion. Så är det också med oss. Vi behöver våga förnyas och utvecklas för att vara med i den tid som gäller för oss idag. Inte bara stanna kvar i gamla inkörda rutiner. Våga bli utmanade. Aldrig stanna upp även om det går långsamt, för framåt kommer du om du rör på dig.

 

Att hänga upp nya gardiner gick ganska fort att göra, men det andra tar tid.

Dags att ta sig an lådorna som ska förvandlas till skrivbordsstol och hurts, för att inte tala om allt kaos med alla sladdar under skrivbordet... Men dom får du inte se ;)

 

 

 

"Jag står för vem jag är"

Vilket frimodigt och djärvt uttalande av vår arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson!

 

 

Min man kom hem med tidnigen Affärsvärlden där det fanns en lång intervju att läsa om henne. Tuffa utmaningar väntar och mångas ögon riktas mot henne av flera olika skäl.

Så fantastiskt att bara slå sig ner bland underbara människor på lördagens Hennesfrukost!

Vackert dekorerad lokal, där min sonhustru Sara ingår i teamet, god mat och en intressant gästtalare förgyllde en helt vanlig lördagsmorgon. 

Olika åldrar, bakgrunder i livet, yrken, hudfärg...

 

Precis som höstlövens olika färgskiftningar, så möts vi alla med var sin egen kulör. 

 

Det är lördagkväll och jag och min man har just nu kommit hem från en underbar kväll med goda vänner och surströmming.

Jo, jag vet... alla gillar inte detta, men "A taste of heaven" kan det nog vara för många av oss som vuxit upp med denna Norrlänska delikatess. Kanske var det sista surströmmingen för i år, för på vintern känns den inte rätt att äta. 

 

För ett par år sedan skulle jag besöka en församling i Hong Kong där jag skulle sjunga och även predika tillsammans med min man. Inför vårt besök gjorde de en trailer. Då hade man hittat detta lilla YouTubeklipp och använt första meningen, "A taste of heaven" ;). 

 

 Titta här:

Över 8000 har tittat på klippet. Vilken galet,lustig värld.. ;)

 

Det är ungefär trettio år sedan vi började äta surströmming tillsammans. Torbjörn, Maria, Lars, Marie, jag och min man. Mycket tunnbröd, potatis och strömmingar har ätits under alla dessa år. Gemenskapen frodas tillsammans med maten och vårt gemensamma intresse i musiken.

På hemvägen blir vi stoppade av polisen för alkoholkontroll men här är det lugna (eller sura ;)) fiskar. Vi ler och min man blåser. "Var det Kallax, Oskars eller Röda Ulven som var bäst i år?"  Och så kör vi vidare...

 

Så plötsligt, mest av misstag, hamnar bilradion på en närradiostation. "Det blod som Jesus göt för mig" kommer ur högtalarna och jag blir påmind om alla gånger jag sjungit den sången och alla gånger mina musikervänner spelat den. 

...

 

Inte vet jag om vi fortfarande sitter tillsammans om trettio år för att äta surströmming, men en sak vet jag:

För oss alla har den sången varit vår sanning och erfarenhet under alla dessa år. Vi har skrattat och gråtit tillsammans, men ändå har vi hållit fast vid Guds Ord. 

I vått och torrt. I ur och skur.

 

Och en sak till vill jag säja:

Det vittnesbördet blir starkare och starkare och starkare för VARJE år!!

 

 Lyssna här:

 

/Eleonora

 

Hmmm... och hur hamnade jag i detta??!!

 

Häromdagen hamnade jag i en knepig situation. Utan att jag gjort något, sagt något eller ens tänkt något speciellt så sitter jag där - i rävsaxen!

Helt sjukt, galet, okontrollerat - fastbunden och inte vet jag hur jag ska ta mig ur detta genom att förklara och reda ut situationen.

Hemska upplevelse!

Det dänerar all energi och är en riktig tidstjuv.

 

Ja, ibland blir vi överraskade och förlamade av situationer som dyker upp. Förutsättningarna kan vara rätta men missförstånd och information som fastnar på vägen kan slå sönder det bästa av världar.

Och visst finns det två sidor av myntet - jag vet....

 

Vad är hönan och vad är ägget? Hur började allt och varifrån kom fortsättningen?

Och erkänn - du har varit med om liknande situationer eller är mitt uppe i en just nu - eller hur? ;)

 

Vishet, kunskap, insikt. 

Att göra allt på bästa sätt. 

Men hur i hela världen ska jag få till det?

 

I know a book with so lot of good stuff....

 

 

Wow!! Det här ger hopp om framtiden.

Tretusen år gamla ordspråk talar in i vår moderna tid. Ord som har hållit generation efter generation. Ord som bär med sig Guds trofasthet.

 

Snart är jag ute ur rävsaxen, men det tar tid och energi från mig, och frukost glömde jag alldeles bort att äta...

 

Och du då, hur går det för dig? ;)

 

/Eleonora

 

(Kompletterad  se 5 maj 2022)

 

Varje dag är viktig.

Varje dag är värdefull.

Varje dag kan innebära en förändring vidare - framåt eller bakåt.

Jag har suttit och läst Nehemjas bok i bibeln. Han var riktigt tuff! Han visste vad han ville och satte upp mål för sitt arbete. Och alla skulle vara med!

Han inspererade, utmanade alla runtomkring och förväntade sig goda resultat men hela tiden var det några som förlöjligade, ljög, och hotade honom.

"Du kommer inte att lyckas, vem har gett dig rätt att göra det här?"

Nehemjas styrka var att han var målinriktad, ärlig och uppriktig. Och så BAD han! Han gick inte omkring och filosoferade på motståndarnas kommentarer och resonemang. 

 

 

 

 

Eller som Paolo Roberto säjer i sina bästa "må-bra-tips":

 

(Kompletterad  se 5 maj 2022) 

 

 

 

 

 

 

 

s.787

En liten bild på naturens kraft.
Kaprifolen som ännu inte gett upp.
Några blommor till.
Lite till...
Sedan in i vintervilan för att återigen komma igen med full kraft.

Kanske behöver du vila för att sedan komma igen med full kraft?

På min arbetsplats har jag ett och annat på min anslagstavla, bl.a. denna underbara lilla serieteckning:

I går kom jag förbi en butik med en underbar tröja. Oh, den vill jag ha!

Men den vit spetströjan inför hösten fick hänga kvar. 

En bild blev det i varje fall :)

Just det! Vi fortsätter drömma, tro och erövra i våra liv.

Just do it!

Så var det dax för att ladda inför en ny vecka :) eller :( ..  för lite olika känslor kan infinna sig för oss alla emellanåt.

Just nu vet jag bara att det är ganska mycket jobb som väntar för mig denna vecka. Utvecklingssamtal och provrättning bl.a.

 

I veckan som gått har jag haft många besökare i mitt livingroom. Några har nog varit här varje dag och andra kollat läget - lite snabbt, och några lämnat några spår efter sig. Kul!!

Hur som hellst - här hoppas jag att du nu och då kan känna dig uppmuntrad i vardagens slit och släp eller i den lediga stundens reflektion.

Det är en märklig men spännande känsla att upptäcka, att de flesta av er vet jag inte vilka ni är ;).

Och det är det som är utmaningen! 

 

Så lätt är det inte att anpassa sitt tal till vem man möter. Vara på ett sätt här och ett annat sätt där.

Märkligt fenomen. Otäckt fenomen.

Här inser jag bloggens lagar - take it or leave it! ;)

Det är något man upptäcker mer och mer också, när åren går och man blir äldre.

Det blev inte bättre än såhär.

Aj, aj... ;)

 

Vi lämnar spår efter oss där vi går fram. Ibland har vi stökat till det och andra gånger går vi nästan obemärkta förbi. Nu kan vi ju också i datavärlden lämna spår efter oss. Vad det nu heter...

 

Här är en bild på människor som lämnat spår efter sig på olika sätt i mitt liv:

 

Jag har haft förmånen att resa till HongKong ett flertal gånger med min sång och musik. Förra sommaren kom ett gäng kineser på besök som jag och min gode vän och musiker Torbjorn Frisk hade ansvaret för under deras vistelse i Sverige.

Varje morgon hade de en morgonsamling i vårt vardagsrum och varje morgon efteråt var jag lika förvånad. Alla skor stog uppradade perfekt i hallen, alla stolar perfetkt tillbakaställda vid matsalsbordet, kuddarna i soffan exakt på rätt plats - och alla ville diska sin egen tallrik!

 

Olika kulturer lämnar olika spår efter sig. Intressant, underbart och härligt med månfalden. Vi är fostrade och tränade olika men låt oss vara rädda om det äkta och genuina i våra liv.

De spår vi lämnar efter oss berättar så mycket om vilka vi är.

Det jag vill se är det som är utan masker. Det osminkade naturliga. Den äkta varan. Kopior är värdelösa och ointressanta.

 

Vågar vi vara öppna brev som kan läsas av alla eller har vi dolda rum som ingen har möjlighet att besöka?

Där kan det finnas så mycket äckligt som är gömt och bortglömt. 

Dit in måste vi själva våga gå , det är bara vi som har nyckeln, för att röja och ta itu med eländet.

Efter ett tag kanske vi inser att vi behöver hjälp...

 

 

Wow!!!! Vilket löfte till oss alla om vi sätter igång och rensar upp. 

 

Bless you!

/Eleonora

Förra veckan fyllde jag år och min tårta var en vacker skapelse med blått marsipantäcke, ett hjärta och en ros. Och jag måste erkänna - jag älskar tårtor i alla olika konstillationer. 

Men i år var och blev det annorlunda...

 

Under några år har jag haft problem med mina leder i händerna.

Jag älskar att fixa med ett och annat och är inte rädd att ta i när det behövs. Det ska grävas och planteras, brädor ska målas, stenar ska flyttas och möbler ska få ny placering. Allt detta har gjort att jag med åren fått problem med mina händer. Det som också kom var värk, främst i armarna men också emellanåt i hela kroppen. Det kändes som en inflamation som rörde på sig där inne. För att inte helt "bäcka ihop" har jag dagliga promenader och simmar ett par gånger i veckan.

Men...

För några veckor sedan när jag var hos en av mina vänner nämnde hon att det kanske berodde på gluten.

Va?? Kan gluten ge sådana konsekvenser? 

Som kemilärare brukar jag göra en elevlabb där de får vaska fram gluten ur en degklump. Slutprodukten är rena rama tuggummit! 

 

När jag kom hem från min väninna googlade jag på gluten och ledvärk. Mycket riktigt! Det var bara dags att börja testa.

 

I samma veva kontaktade jag husläkaren, som jag tidigare haft kontakt med, för att ta lite olika prover för att kolla upp varför jag hade dessa problem. 

Efter några dagar märker jag förändringen och efter ca. 10 dagar känner jag att "kolan" i lederna är borta - och jag känner mig som en ny människa med ny ork och kraft. 

Det kan inte bli bättre!!!!

 

Oh, så glad och lycklig jag känner mig. Visst blir det nya utmaningar och ett nytt sätt att tänka men nu vet jag vad jag slipper uppleva om jag petar i tårtan och bara tar grädden och marsipanen... ;) 

Till saken hör dock att jag fått svar från provtagningarna. Alla värden var bra! Det känns underbart MEN gluten är det ändå inte tal om att äta. Jag vet vad det ställer till med. Även om provtagningen inte visar något betyder det inte att jag påverkas negativt. Om du har liknande problem kan det verkligen vara värt ett försök.

 

Denna vecka har gluten tagits upp i olika media. Läs t.ex. vad DN skrev:

 

Är det inte så för oss i livet också?

Vi vill ha det som verkar så gott och bra. Något som "alla" gör. Snabba lösningar, följa oöverlagda ingivelser och känslor. Men så står vi där med "skägget i brevlådan" (ja, vi kvinnor gör väl inte sådana saker - skägget alltså ;) )

... och missar hela grejen. 

Det friska och äkta blev nerkladdat med så mycket "gluten" att värken, smärtan och orkeslösheten innfinner sig.

 

 

Ps. Jag sitter nu på morgonen och läser i Jobs bok i min Bibel. Så märkligt. Flera tusen år skiljer sig mellan oss och så står det: "Jag avstår hellre än att äta sådant som gör mig sjuk" Job 6:7

Jag kan inte annat än le... :)  Ds.

I går hade mina sjuor provräkning. Divisioner, positionssystemet och potenser. Allt lugnt och stilla...

Mobilerna insamlade (som vi alltid gör på alla lektioner). Hårt arbete ska uträttas.

 

Underbara möten och samtal med vänner idag :)  och så är du här - i mitt livingroom!

Kan det bli bättre?

Jag ska inte bli långrandig, för jag måste komma i säng, men på lördag ska jag berätta för dig om vad våra samtal idag handlade om. Hoppas du kommer.

 

Om du haft liknande problem som mig kanske jag har ett  tips för dig att testa.

Nu säjer jag inget mera.

Är du nyfiken? Ha, ha.... ;)

 

Good night!

Eleonora

För ett par dagar sedan såg det ut så här i ett av skolans uppehållsrum:

 

En blomma omringad av stolar och en papperskorg längst upp.
Jag kunde inte annat än att le ;))))

 

On a napkin from a friend...

 

 

I dag har jag en ledig dag mitt i veckan. Det känns lyxigt och vilsamt och jag pysslar med lite av varje. Hamnar i en låda full med foton som inte riktigt hittat hem ;) och jag antar att det är flera än jag som har det så... (men de flesta är ändå väl sorterade i album - check! ). För att inte tala om alla filmer som ligger i en röra. En del har hamnat på en hårddisk och redigerats men vad är vad? Jag har i alla fall ingen aning om hur man gör... ;(

 

Jag bläddrar i högen och inser att det verkligen är en salig röra av personer, årtal, händelser och jag åker berg och dalbana genom tid och rum. Mitt barndomshem, gamla elevutflykter, mina barn hemma i badkaret och sedan bilder från barnens Israeliska skoltid. Oh, så många minnen av glädje, sorg, nostalgi och saknad. 

 

Ibland är det jobbigt med bilder.

Ibland är det roligt med bilder.

Vad vill vi minnas och vad vill vi glömma? Vissa saker behöver väckas till liv för att hitta djupet och förankringen i livet. Vågar vi det eller är det för smärtsamt?

Just nu spelas en sång på Kanal10, som jag har påslagen i bakgrunden:

 

 

Den här sången har min kusin Allan Östman skrivit en gång i slutet på 60-talet. Sången har  sjungits i årtionden i nästan alla kyrkliga sammanhang i Sverige. En bön och ett rop från våra hjärtan, mitt i den vardag som vi alla står i.

 

Det blir intressant att se hur bilder kommer att hanteras i framtiden. I min telefons kamerarulle ligger ett par tusen bilder. Jag sorterar bort endel emellanåt, men ibland känns det bara övermäktigt - och så tar vi ett kort till.

SMILE :)) !

 

Var ligger dina bilder som du inte tittat på på åratal? Kanske du ska titta på foton hemma hos en gammal släkting och reflektera över varifrån du kommer?

Allt hänger ihop. 

Och nu ska vi ge vidare till nästa generation...

Så sjung sången han ger dig...

 

/Eleonora

Som lärare måste jag kunna hantera många underbara, ovanliga och även ibland krångliga personligheter. Vanligtvis går det bra, men visst är det utmanande och krävande många gånger.

En dag kom ett mail som skulle påminna oss lärare hur vi bäst kan hjälpa en av våra elever. Där står det:

"I problematiska situationer, hjälp honom att fokusera på lösningen och inte på problemet".

 

Så rätt, så självklart men så svårt! Inte bara för den berörda eleven utan också för alla oss andra.

 

Idag får du ett "mail" från mig: FOKUSERA PÅ LÖSNINGEN OCH INTE PÅ PROBLEMET!!!

 

Bless you

/Eleonora

Så sitter jag här i soffan ensam i mitt vardagsrum, men i mitt livingroom dyker du och många fler upp. Så underbart roligt och SÅ välkommen ska du vara.

 

Har just kommit hem från jobbet, skolan, och kan återigen konstatera att jag har världens bästa jobb. Inte för att jag är världens bästa lärare och har världens bästa elever, utan just därför att jag gör rätt sak, på rätt plats i just rätt tid -  i mitt liv. Men förstås - jag jobbar på bästa skolan ;))

 

Första lektionen insåg mina elever att jag lät lite annorlunda i rösten idag. Förkylningen gjorde sig påmind men jag förklarade att man inte bara stannar hemma hur som hellst. Dels måste jag som lärare förbereda lektioner som en vikarie ska ta och sedan tappar man ca. 1000kr i inkomst för den dag man stannar hemma. Då säjer en av eleverna i sjuan: "Då ska jag inte bli lärare"!

Dags att förklara sjukvårdssystemet...  

Jag inser att de aldrig har hört talas om att man får mindre i lönekuvertet den månaden man varit sjuk. Jag passar också på att få dem att reflektera hur lätt det är för elever att stanna hemma eller till och med bara gå hem från skolan mitt på dagen ibland. Hur mycket blir då kvar av barnbidraget om man gör en jämförelse?

 

Dagen rullar vidare och så är det matte med niorna. Jag undervisar, ritar på tavlan och förklarar vad tangens är för något: motstående katet / närliggande katet. Känns det bekant eller.... ;) eller... ;) hmmmm...

 

Eleverna börjar räkna och en av killarna behöver hjälp. När jag går fram till honom kommer helt plötsligt värsta hostattacken! Jag hostar tills jag tror jag ska svimma, för jag får inte in någon luft. Tårarna rinner och jag rusar ut i korridoren lutande mot en vägg där andra elever nu undrar vad som händer. Efter en stund är jag tillbaka i klassrummet och sjunker jag ner i min stol och kan knappt prata. Helt utmattad viftar jag ut dom och någon läxa var det inte tal om. Gissa vilka som var glada!  ;)

 

Men som sagt, nu sitter jag här i min ensamhet. Trivs också bra med det även om livet har varit och är emellanåt  full fart.

Min man är i USA denna vecka genom arbetet. Förra året var han borta ca. 160 dagar och detta år kanske det blir något liknande. De två älsta sönerna är gifta, dottern jobbar i Norge men yngste sonen bor hemma. Lille Kaleb som blivit störst och längst av alla. Vi har även varit kontaktfamilj och haft en gymnasietjej inneboende när hon behövde extra stöd i livet.

 

 

Bless you!

 

 

Här är ett underbart svar på en matteuppgift från en minst lika underbar elev. I love it!

Pythagorassats, vad ska man med den när man kan ge andra intellegenta svar?

 

 

 

 

Jag är involverad i ett mycket intressant musikprojekt där vi använder olika språk att nå ut med Guds ord. Svenska, engelska, luganda och ungerska är nu avklarat och andra språk står nu på tur.

Här kommer nu först några bilder från detta:

 

 

Så roligt!

Igår la jag ut min blogg på FB för första gången. Det ska erkännas att det känndes väldigt pirrigt för inte ska väl jag...

Hur som hellst - flera har hört av sig och uppmuntrat mig att fortsätta, så då gör jag väl det :).

För uppmuntran - det är väl något som vi alla behöver lite nu och då? Allt går ju inte på räls och det är då du och jag behöver varandra.

 

 

Jag hade tresiffrigt antal besökare. Tack alla kära vänner att ni kom till mig i mitt livingroom.

Välkomna tillbaka!

Lördag - och jag sitter i mitt livingroom, dagen efter min födelsedag. Är så tacksam, glad och - förkyld. Det är väldigt sällan jag är sjuk men nu är det så :(

Vi hade några vänner här i gårkväll och jag kände mig så omsluten av kärlek - för att inte tala om alla gratulationer på facebook :) Det kan verkligen se ut som om man fyller jämt när man ser på hur många det var.

Och visst, nog kan vi väl uppmärksamma varandra, visa kärlek och uppskattning i vardagen? Det kostar ju ändå så lite. Jag blev i alla fall glad :)))

 

På morgonen när jag vaknade kom en välbekant sångtext till mig:

 

Där kanske vi möter Jesus idag. Någon vi träffar kan få förmedla något uppmuntrande, viktigt eller korrigerande. Det kan faktiskt komma ett och annat ord - om vi vill lyssna, ta oss tid och förstå att Gud är inte långt borta från någon av oss. 

Sedan är det bara så att du och jag också kan förmedla något. Vi är inte bara konsumenter. Men...vanligtvis fattar vi inte värdet av det vi sagt och delat med oss av. Tur är kanske det.

Vi bara är - Kristusbrev som kan läsas av alla!

Ja, idag är det alltså min födelsedag och jag njuter och gläds över det liv jag får leva. Familj, vänner, arbetskamrater och mina elever - vilken rikedom! En av mina klasser sjöng för mig :)) och det värmde.

När allt kommer omkring är det ju ändå relationer som är det viktiga i livet att vårda och utveckla. 

Nu är det dags att gå ner till Kvantum och handla. Spenat, champinjoner, cocosmjölk m.m. Och så tårtan som affären bjuder mig, som födelsedagsbarn och kund, ska hämtas.

I kväll kommer några av mina vänner på mat och tårta. Ser verkligen fram emot det :)) 

Gemenskap!

 

Vilka underbara dagar vi har haft! Vi har hunnit med Göteborg, Tönsberg, Sollebrunn och Lidköping på några dagar och har då träffat vänner och släktingar. 

 

Mer och mer ser jag hur viktigt och värdefullt det är för oss - och andra - att man underhåller kontakter och vänskap. Så lätt det är att rusa på och ta varandra förgivet - och så en dag är allt över!

Livets olika perioder och skeenden kräver ett och annat av oss, men det som ändå är viktigast kanske vi inte helt och hållet förstår när det är som mest nödvändigt att hålla taget. 

Så många underbara vänner och relationer bara slarvas bort därför att man "inte har tid". Men när allt räknas i livet är det väl ändå detta som ger glädje, kraft, uthållighet, kärlek och omtanke.

 

Ja, jag vet... Vi räcker inte till för alla och ibland sårar vi och missförstår varandra och så har det hänt det som inte får hända. Relationer skadas, bryts, upphör... :(((

 

Själv har jag fått glädjen att återuppliva en del gamla kontakter. Ja, det är lite märkligt att mötas igen efter 20-25 år och se att rynkorna har börjat visa sig och även gråa hårstrån. 

Jag har då  blivit påmind om drömmar och visioner som vi alla bar på som unga. En del drömmar har blivit förverkligade medans andra väntar på sin tid. 

 

Bara för att åren går måste vi ge upp drömmar? Eller är det nu vi kan med frimodighet, och en och annan viktig erfarenhet med i bagaget, ta oss an det viktiga i livet?

Vi har många underbara dagar framför oss!

 

Jeremia 31:4 

 En vacker höstbild från Tönsberg

 

Så var vi här - i Norge, Tönsberg! 

För ett år sedan kom vi hit för första gången när GodTV skulle inviga sina lokaler i Nordic region och därefter var vi här på TV sändningarna från Wintercelebration. 

En liten vacker stad som är Norges älsta och som bygger vikingaskepp utifrån gammla metoder.

Här bor vår dotter Ester för en tid och jobbar på GodTV:s kontor.  

Nya tider, nytt land, nya uppdrag. 

Jag vill verkligen önska dig lycka till!