Tala Herre - din tjänare hör
När vi flyttade ner visste vi inte hur många år vi skulle stanna. Är det 3 år, 5 år, 15 år - eller hela livet..? Och ingen annan visste det heller.
Själv tycker jag det var svårt att förhålla mig till detta. Vilken inställning och engagemang skall vi ha, till allt runt omkring oss? Efter ett par år av ständiga funderingar morgon och kväll, och samtal med min man, kom jag fram till följande, och det var det sista jag skrev i min dagbok:
Här är Curt och jag med varsin kopp kaffe och en dadel. Förmiddagsfika.
Men året därpå var det dags för oss att flytta hem till Sverige. Arbetet förändrades, och kunde nu tas över av andra.
Pojkarna var tonåringar som behövde få mera urtymme i livet. Fotbollen hade varit bra för dem, men nu ville de vara mera med sina egna kompisar. Det är inte så lätt att hitta sin plats i en ny och annorlunda kultur.
De yngre barnen hade kompisar för fullt. De gick i Israelisk skola, och lärde sig om landets blommor och djur, högtider och traditioner. De kände sig hemma.
Här jobbar Kaleb med sina dagliga läxor. Ordning och reda!
Kalebs fröken Mimmi, och Esters fröken Chemda.
När vi skulle flytta hem ordnades det fester för oss som familj, och barnens kompisar hade avskedskalas. Det var en märklig känsla, att bryta upp från det man satsat allt för att erövra.
Blandade känslor - sorg och glädje, men vi visste att nu är vi klara - med just detta uppdrag i varje fall!
Kalebs fröken hade gjort en liten bok till honom, med bilder från barnen i klassen och ett fint brev från henne. Allt var skrivet både på engelska och hebreiska.
Bland dessa underbara barn syns det tydligt vem som är pojken från Sverige.
När vi satt på flyget hem till Sverige grät Ester länge...
Oh, vad jag led. Hon lämnade sina barndomskamrater som hon älskade. De som hade lärt henne språket, och gett henne så många underbara minnen.
Och jag grät...
När vi sitter på terminalen där vi mellanlandat, för att resa vidare till Sverige, har Kaleb tagit på sig storebrors hörlurar, och lyssnar på musik. Han har en keps på sig med Israels flagga, och det syns tydligt att vi varit i Israel. Vi sitter med andra svenskar och väntar på att gå på planet.
Så säger han, nej, han riktigt skriker - för han har ju hörlurarna på sig:
-"Mamma tycker du jag ska bli krigare eller fotbollsspelare??"
Och alla tittar på oss...
Kallas detta att ha fått nya referensramar..?
Tänk vad jag egentligen hade funderat och analyserat i onödan dessa år. Men det är lätt att säga nu - i efterhand.
Jesus säger:
Kom till mig alla ni som är trötta
och kämpar med problem och tunga bördor,
så ska jag ge er vila.
Gå in under mina villkor och låt mig undervisa er!
Jag är mild och ödmjuk.
Hos mig finner ni ro för era själar.
Jag lägger inga tunga bördor på er.
Matt. 11:28-30
I morgon fyller Ester år och lämnar tonåren, och Kalebs student är vi mitt uppe i att planera. Josef och David är gifta.
Curt och jag då?
Det här blir spännande. Jag har slutat oroa mig. Livet har olika tider och säsonger. Nya blad och nya kapitel.
Kanske en fortsättning på ett nytt sätt, av tidigare erfarenheter och kunskap - eller något annat som vi är ämnade för.
Eller så fortsätter vi med det vi är mitt uppe i.
Gud gör allt skönt i sin tid.
Den stora utmaningen i vår tid är:
- Att ta sig tid för att höra Guds tilltal i våra liv
- Att vara tillgänglig för Guds tilltal
Tala Herre din tjänare hör!
/Eleonora
