inmylivingroom.se

"Varför är denna kväll olik alla andra kvällar?"

Publicerad 2014-04-14 20:32:00 i Dagboksanteckningar - Israel, Israel - ett hem,

Oh, jag vill bara gråta! Jag hade skrivit klart mitt blogginlägg - och så hänger sig datorn och allt är borta! 😩

Jag gör ett nytt försök.

...

Idag har jag varit ledig. Så underbart, men det är ju endel i trädgården att ta rätt på efter vintern. Tur att jag har bra arbetskraft - min yngste son, som också är ledig.😉

Vi har krattat och eldat ris. Och ska jag vara ärlig så är det något jag verkligen gillar.

Elda!🔥

När vi bodde i Israel minns jag ett tillfälle vi ringde till några av våra svenska vänner.

-"Och vad gör ni idag?"

-"Vi eldar."

Oh, så avundsjuk jag var på er, Bosse och Malin. Tänk vad man kan värdesätta enkla saker ibland...

Pesach börjar i morgon den 15:e, i Israel, men högtiden börjar redan kvällen innan, med en sedermåltid. Deras månkalender gör att datum och tider inte blir som vår solkalender, men det är en annan historia.

Under denna dag kan man se små eldar lite var stans i Jerusalem, och då särskillt på de religiösa områdena som t.ex. Har Nof och Ramot. Man eldar upp all syrad (=jäst) mat i huset. Allt är städat och fixat!

Butikerna, typ ICA och Willys, har tagit bort alla flingor, allt bröd och all pasta, m.m. Hyllorna gapar tomma, eller så är de inplastade, så man inte kan komma åt varorna. En märklig syn!

Det var mycket att lära och förstå, men hur vore det för oss, om vi inte hade haft Barry och Beth?! 💞

Våra underbara amerikanska vänner som kommit till landet samma år som oss. De är Messiastroende judar som gjort aliya.

De bjöd ofta hem oss, tillsammans med deras vänner, för att fira olika högtider.

Vilken fest och glädje!

Beth brukade ringa några dagar innan och meddela vad man skulle ta med för maträtt. Alla gäster hade sina uppdrag.

Jag minns speciellt påsken för tolv år sedan. När vi anlände till deras hus kl. 18.30, började det regna hysteriskt - exakt den tid högtiden började, enligt den judiska kalendern.

Jag sprang parerande med salladsskålen, och med paraplyet i högsta hugg, i ett väldigt ösregn. Det åskade och blixtrade, och allt var blött!

☔️⚡️☔️⚡️☔️

Sedermåltiden var en väldigt speciell upplevelse.

Sånger blandades med bibelläsning och böner, och maten var fylld av symbolik. I över 3000 år har man firat denna fest till minne av sin frigivning från slaveriet. Nu fick vi möjlighet att göra det med våra Messiastroende vänner.

Och så ser man hur allt hänger samman!

Vår frihet genom Jesu blod. Guds offerlamm.

Storheten i historien genom tiderna.

Historia blir nutid och verklighet.

En av mina väninnors mamma, en dam på 75 år, sa att hon aldrig tidigare upplevt något liknande under påsken.

Regn, regn, regn...

Bombräder, självmordsbombare, krig...

Och regn - igen!

⚡️☔️⚡️☔️⚡️☔️⚡️

Så sitter jag nu här med mina kläder som luktar rök, efter mitt eldande idag, skitigt hår och inte precis festfixad, och tänker på alla som firar sin sedermåltid, just nu när jag skriver...

"Varför är denna kväll olik alla andra kvällar?"

Ja, det är den första frågan, det yngsta barnet ska ställa, denna kväll enligt traditionen.

Och flera frågor kommer...

För mig blir det fil och flingor.

Frågan kvarstår.

"Varför är denna kväll olik alla andra kvällar?"

Något att fundera på för alla...

/Eleonora

Kommentarer (1)

Söndag - Yom rishon - första dagen

Publicerad 2014-04-13 20:38:00 i B2, Dagboksanteckningar - Israel, Israel - ett hem,

Fortsättning av min berättelse om livet med min famlij i början på 2000-talet i Israel.

Det är söndag och barnen har gått i skolan idag. Det är ju "yom rishon", den första dagen.

Söndag.

På fredagarna har muslimerna helgdag, på lördagarna judarna och på söndagarna de kristna. Det är verkligen ett märkligt land att synka sin egen rytm i. Men eftersom det judiska samhället, och särkilt i Jerusalem, är starkt präglat av denna tradition så är det bara att "flöda med".

Jag minns när jag kom med Kaleb första dagen på förskolan. Den beväpnade vakten som alltid fanns på plats, hade jag pratat med några dagar innan - utanför stängslet. Han kände nu till vem jag var, så han släppte in mig. Jag visste inte så väl vad det var för ställe, men barnen i området i den åldern tillhörde den förskolan, och jag hade genom kommundelskontoret blivit tilldelad en plats.

Här är Kaleb, och nu ett par år äldre (den blonda poljken), tillsammans med en kompis och Phenina.

Till Phenina som var förskolechef, föreslog jag att Kaleb kunde gå måndag till fredag. Hon tittade bestämt på mig och sa:

- "Här går vi söndag till fredag!"😠

OHH... det var inget att diskutera. Söndag till fredag, 8.00-13-00.

Vår lilla fyraåring... 😩

Och inte nog med det.

- "Inskolning - vad är det? Lämna pojken, vi tar hand om honom."

Jag bönade och bad att jag åtminstonde kunde få stanna, en liten stund.

- "Kaleb kan ju inte hebreiska och inte heller engelska. Snälla...."😥

- "Okey, ett par timmar går bra."

Så kommer man hem till Sverige, och vi håller på med inskolning av våra barn i veckor...

Ja, så började det hela med hans skola.

Under första tiden var våra två yngsta barn helt uttröttade av att vara i skolan. Språket var nytt, alla barnen och alla nya rutiner. Jag kunde inte annat, än att låta dem få stanna hemma någon dag då och då i början.

Skolan var ju ändå sex dagar i veckan!

När Sabbaten kom var den så vilsam och underbar. Barnen klädde på sig oftast först på eftermiddagen, för de ville aldrig ta av sig pyjamasen på morgonen. Det var ju så mysigt att vara hemma.

💐🐣🐥💐🐥🐣💐

Idag är det tre dagar kvar tills påsken börjar nu i år i Israel, tisdagen den 15 april.

Pesach.

I vårt hem försökte jag på svenskt vis förbereda påsken.

Men var kan jag få tag på påskris?

Det var ju inte tal om att gå ut i naturen och bryta kvistar, så jag plockade en sorts torkat gräs, där jag satte mina färgglada fjädrar.

De som kom på besök hos oss under påsktiden undrade nog vad jag höll på med. Men i mina ögon, var det underbart att få till lite svensk påskstämning.

När man ser Judarnas engagemang inför påsken, blir man förundrad. Traditioner har blivit ett av de viktigaste medlen till överlevnad av tro och kultur.

Att överföra judisk tradition till nästa generation, är något av deras största passioner.

Man brukar tala om att det vi ser som viktigt och värdefullt, kan bara på en generation bli bortglömt och fördärvat - om inte vi ger det vidare till den unga generationen!

Tradera - att överföra muntligt från släkte till släkte.

Vi kan inte ta för givet att alla vet varför vi firar påsk. Vi måste leva i högtiden och veta vad som är "påskfjädrar, godis och kycklingar" och" korset, graven och uppståndelsen".

🙏

Jag tänker på en av mina elever som härom dagen frågade mig:

"Men fröken, odlar vi inte ris i Sverige..?"

Oj, det saknas visst lite kunskap.

Det finns så mycket vi tar för givet att andra vet, men egentligen är det tidsandan som styr en stor del av inlärningen och utvecklingen.

På kvällen när påsken börjar har man en stor måltid. Under kvällen är deras tradition att många frågor ska ställas, där det yngsta barnet ska börja.

Frågor och svar.

Barn och vuxna.

Föra arvet vidare.

Tradera - berätta om och om igen,

år efter år...

Tänk vad vi också har mycket att lära.

👭👬👫👬👭👫

/Eleonora

Kommentarer (0)

"Här är himlens port"

Publicerad 2014-04-12 19:10:00 i Dagboksanteckningar - Israel, Israel - ett hem,

Visst är det ett äventyr att flytta till ett nytt land!

Innan det bar av till Israel, hade vi haft ca. 10 månader på oss att förbereda oss. Men en av de stora utmaningarna var ändå språket. Visst kan man tala engelska med många, men skyltar och mycket annat stod ju på hebreiska.

Jag gjorde små spelkort som vi lekte med för att lära oss alfabetet, och såsmåningom började vi kunna uttala orden som stod på skyltar, matpaket, informationsblad m.m. - trodde vi!

Eftersom det bara är konsonanterna som skrivs ut, kan det ju bli lite av varje om man inte är bevandrad i språket.

Vår son Kalebs namn kan bli just namnet Kaleb, men det kan också bli Kelev, som betyder "hund". Oj, det ville jag nästan inte berätta för er, men så är det... 😜 Små streck och prickar kan då behövas för att saker och ting inte ska förväxlas.

Tack och lov 😉

Vid ett tillfälle hade Kaleb fått öroninflamation och jag sökte förtvivlat efter en vårdcentral. Inte kunde jag ana att jag stått utanför den, varje dag i flera månader, när jag följt barnen till skolbussen. Vem kunde läsa och begripa vad det var för ställe?!

För att inte tala om barnens klasslista. Ett myller av konstiga ord och bokstäver.

Jag minns hur Ester en dag ville jag skulle ringa till hennes kompis Shelly för att få leka. Vi tittade på klasslistan och försökte hitta något som såg ut att bilda namnet Shelly. Och där var det!

Jag ringer nummret och är så lycklig att vi kunnat lista ut hennes namn. Men den glädjen varade inte länge...

Shellys mamma kunde inte engelska, så det var bara att lägga på luren. Ester grät för hon ville ju leka med en klasskompis. Vi fortsatte vårt letande i klasslistan och tillslut fick vi napp hos Tal Sason.

Jodå det gick bra för Ester att komma till Barkatstreet.

-"Va, vad sa du?"

-"Barkat..."

Det var inte lätt att varken höra rätt med deras skorrande ljud, och sedan hitta gatan.

Pust!

Min man och våra två älsta barn (11 och 13år) gick på Ulpan. En språkskola där man inte tillåter att något annat språk talas, än just hebreiska. Första tiden var kaos - minst sagt! Men efter en tid började språket komma.

Våra två minsta fick börja Israelisk förskola och årskurs ett (4 och 6år), utan att kunna någonting alls.

Men de klarade detta och fick många vänner!!

Som avslutning idag vill jag visa dig något fantastiskt intressant. Jag har tagit ut en liten detalj ur en satellitkarta över Israel. Jag har vänt på bilden så att norr är till vänster, och söder till höger på bilden.

Strax söder om Betel finns en formation i berget som man nu genom dessa satellitbilder kan se Guds namn skrivet. Jehova - Jahve. På hebreiska är det JHVH.

Ser du likheten?

Jag tycker i alla fall att det är fantastiskt! Ingen har kunnat se det tidigare under hela människans historia, men nu träder det fram i vår tid.

Betel är platsen där Gud uppenbarade sig för Jakob. Han hade en dröm där han såg en stege som gick från jorden och nådde upp till himlen.

Där talade Gud till Jakob och sa:

"Jag är med dig och skall bevara dig vart du än går,

och jag skall föra dig tillbaka till detta land.

Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort

vad jag har lovat dig."

1Mos. 28:15

Jakob sa:

"Herren är verkligen på denna plats

och jag visste det inte.

Hur helig är inte denna plats!

Det måste vara Guds boning,

ja, här är himlens port."

v.16-17

Tänk att en satellit i vår tid fick bli ett "öga" som får se ner från himlens port. 🙏

Hela landet är fullt av intressant fakta, som gör en helt förundrad över Guds storhet - om man vill förkovra sig och ta det till sig.

Varför inte besöka landet och åka med en grupp som har riktigt bra guider?

Se landet, uppleva landet och förstå lite mera av vilken tid vi lever i.

Historia faller samman med nutid.

Vetenskap bekräftar historiska händelser.

Berättelser kommer till liv och förvandlar.

En andlig verklighet börjar bli uppenbar.

💖💞💖

/Eleonora

Följ min blogg via Bloglovin här på sidan eller som "Följare" på min FB- sida.

Kommentarer (2)

Grilla en köttbit och köp en tårta!

Publicerad 2014-04-11 22:40:00 i Dagboksanteckningar - Israel, Israel - ett hem,

Så blev det kväll. Sabbatskväll. Eller sabbat om du läser detta på lördagen, och den räcker då fram emot kvällskvisten. Då tar den nämligen slut.

Ja, vi kan väl låtsas att vi är där nere i Israel, där vi bodde som familj ett antal år, i värmen och sabbarsron.

En helg som denna.

Här är vår yngste son hemma hos sin kompis, Ido. Ljusen ska tändas och visst ska kipan på, för så är det i ett judiskt hem.

Inte någon annan veckokväll är lik denna kväll i Jerusalem. Alla butiker är stängda, inga bussar åker och väldigt få bilar är ute och kör. Bor man i ett hus med hiss är det sabbatshissen som gäller. Den stannar på varje våning. Så praktiskt om man inte vill trycka på en knapp 😉

På tidningen står det vilken tid sabbaten börjar och slutar. Det är ju lite olika vecka för vecka beroende på när solen går ner.

Landet är likt många andra länder på många sätt - men ändå så annorlunda.

Våra barn var välkomna till kompisar under sabbaten, men de själva tog ogärna bilen någonstans. Och maten var förberedd och klar, så man inte behövde laga mat under denna dag.

I min föreställningsvärd, innan vi flyttade ner, trodde jag att vi skulle fortsätta vårt helgfirande som vi gjorde i Sverige, men det var bara att ställa om sig.

På lördagskvällen drar shoppingmaalen igång igen, och på söndagmorgon är det skola som gäller.

För att inte tala om alla olika högtider... Men det tar vi någon annan gång.

Men så tillbaka till Sverige och nutid.

Vi har idag samlats hela familjen, med alla våra fyra barn och två sonhustrur. Vilken glädje och rikedom!

Och vad gör de? Jo, de hoppar ner i sjön och badar!! Några av dem har redan hunnit bada ett antal gånger under våren - men inte jag.

Så grillar vi kött och äter ugnsbakade grönsaker med klyftpotatis, och firar en nyligen fyllda 25 årig sonhustru.

Tack Citygross, för en underbart god Jordgubbsmoussetårta! Jag brukar försöka baka mina tårtor själv, men idag var det svårt för "Mamma präktig" att få till det. Och det kändes riktigt bra det med, om du förstår vad jag menar 😉😇

Ser du att gratulationskortet på bilden är lite bak och fram? Det kommer från Israel. Ja, så är det ju där. Man börjar "bakifrån" i böcker, och läser från höger till vänster.

Jag minns en händelse, när våra minsta barn skulle titta på video. Det var ju det man gjorde i början på 2000-talet.

De hade en berättelse de ville se, och visste när på bandet den skulle dyka upp. Efter en stunds letande blev de mer och mer frustrerade, ja näst intill hysteriska.

Den var ju bara borta! Allt hade bara blivit rörigt och inget stämde för dem på videobandet.

Tills jag insåg....:

Knapparna som betydde framåt, hade nu fått en ny innebörd efter en tid i landet. Nu betydde det bakåt i deras värld.

Och bakåt betydde nu framåt!

Då är det inte lätt att hitta.

Vi kan också hamna i märkliga situationer och ovanliga tider, där vi får det svårt att veta hur vi ska förhålla oss till ett och annat.

Vad är framåt och bakåt?

Vad är upp och ner?

Vad är sant och vad är fel?

Vad är angeläget och vad är oviktigt?

Vad är och vad är och vad är...!!!!!😁😳😱😤😇😭😡😎😴

Du kanske inte ens behöver se "den där filmen du letar efter" - egentligen.

Punkt.😶

Gör något annat roligt.

Gud är god!

Grilla en köttbit och köp en tårta!

/Eleonora😎

Kommentarer (3)

Visum och registreringsbevis

Publicerad 2014-04-05 17:23:00 i Dagboksanteckningar - Israel, Israel - ett hem,

Du som var med mig igår, fick del av en av de mest dramatiska dagarna för oss i landet. Men kanske du fastnade på sista meningen, "om araben som verkligen var skum".😉

Då ska du veta att på fotot du såg, där Ester och Kaleb stod och väntade på bussen, är vid "gröna linjen", och att det bor araber på andra sidan kullen. Många kommer gående över kullen för att söka jobb, men man måste ha ett arbetsintyg för att få jobba. Inget konstigt med det.

Idag kommer jag tillbaka till början av storyn av hela vårt äventyr och året är 2000.

Vi sålde vårt hus och packade det mesta av våra bohag i en stor kontainer som skulle till Haifa. Vi filmade allt, men nu när jag letar bilder från den tiden, inser jag att vi helt glömt att använda kameran. Men det går ju förståss att göra bilder av det senare...

Vi fick lov att köpa med oss alla vitvaror, eftersom husen man hyr inte har det, och att köpa i landet var nästan dubbelt så dyrt. Shekeln på den tiden var enormt hög.

Tur att vi hade sålt vårt hus.

Vi packade in oss i vår svarta Chrysler och började åka genom Europa. I Tyskland minns jag att vi stannade på McDonalds och beställde mat. Väl framme i kassan där vi skulle betala, visade det sig att de inte tog kort. Det var bara att gå ut därifrån, med alla i familjen hungriga. Och det var inte lätt att hitta ett annat ställe...

Ja, vi hade helt enkelt glömt att ta med en kontant resekassa!

Vi åkte vidare, och efter några dagar blev det dags för båt. Mellan Italien och Grekland, Pathmos, Rhodos och Cypern.

Det blev 250 mil i bilen, och hela resan tog oss 12 dagar.

Det var en fantastisk resa, och jag tror våra barn fick en förståelse av, vart vi var på väg. Vi landade liksom inte bara på en flygplats någonstans...

Jag ska aldrig glömma känslan av att komma upp tidigt i mörkret på morgonen på däck, och se Haifas belysning. Snart började solen gå upp och båten kom i land.

Så kom första prövningen...

Var är registreringsbeviset på bilen??!😁

Det var bara att vänta i timmar i bilen med en hungrig familj, tills bilregistret i Sverige öppnade och kunde faxa oss detta.

Tack Bilregistret!

Sedan var det dags för nästa prövning...😁

Visum! Vi behöver visum för att bo där och för att få ut vår kontainer från hamnen. Visst kände vi till det, men vi behöved fixa det på plats.

Hotellet blev vårt hem. En dag, två dagar, tre dagar, fyra dagar, fem dagar, sex dagar, sju dagar....

-"Hur går det?"

-" Vad säger dom?"

-"Varför tar det sådan tid?"

-"Kommer vi att få något visum - överhuvudtaget...?"

Tionde dagen hände det, och så säger mannen i luckan: "Ja, ni var de sista som får den typen av visum".

-What??!!😳

Och rullgardinen dras ner.

Utsikt från vår kulle. Infarten till Jerusalem.

Så ska allt komma igång.

De två älsta ska börja skolan. Josef går en internetbaserad skola som heter Sofia distan,s och David ska jag undervisa. Vad de små ska göra får vi vänta med tills vi hunnit börja lugna ner oss, och börjat andas igen...

Huset är nybyggt och saknar fortfarande ett kök... telefon ska fixas, bankkonto, diverse registreringar, postbox, TV, m.m.

Allt detta kanske inte låter så svårt, men när man inte vet vart man ska vända sig, eller inte ens kan läsa på skyltarna, blir små detaljer stora berg.

Och så går Sharon upp på tempelplatsen någon vecka efter att vi flyttat till Jerusalem!!!

Nu är det helt nya förutsättningar som gäller...

Tack god Gud för en svart Chrysler med vita skyltar!

-"Välkomna ambasadfolk! Ni får köra tryggt och säkert lite varstans, på platser där de Israeliska bilarna med gula skyltar inte får köra".

Ett ord jag fick i Israel var detta:

...han befriar oss i krig undan svärdets våld och

...vi göms undan.

Vårt tält ska stå tryggt

och när vi synar vår boning

ska inget saknas.

Job 5:20-27

/Eleonora

Tidigare inlägg kan du läsa under kategorin "Israel-ett hem"

Kommentarer (0)

Shabbat Shalom - med dramatik

Publicerad 2014-04-04 18:51:00 i Dagboksanteckningar - Israel, Israel - ett hem,

Fortsättning på dagboksanteckningarna:

April 2002

Idag var vi till marknaden, shucken, och handlade, som vi alltid brukar göra på fredagarna innan sabbaten. Vi åkte och hämtade Kaleb på förskolan och Ester på skolan.

Här är de på väg med skolbussen på morgonen. Vanliga bussar åkte vi aldrig. Många föräldrar fixar taxi istället vid behov, men vanligtvis skjutsade vi barnen.

Frukt, grönsaker, nötter, nybakat bröd, kakor och bullar och en Jerusalem post, ja det är väl det vi alltid handlar där.

Och kompis med försäljarna har vi blivit. Vi har våra favoriter.

Falaffel och blommor är också något självklart, varje fredag, innan Sabbaten börjar fram emot kvällen.

När vi kom hem från marknaden idag och satte på TV:n, hade det just varit en självmordsbombare i kvarteret bredvid där vi varit.

Bara 30 minuter senare - och nu vet hela världen!

Man är tacksam för Guds beskydd. Det behövs verkligen här i landet nu.

30 minuter senare....

Kl. 22.15:

Inger Kjölen ringde just nu. Hon hade haft en sådan vånda för oss under dagen. Bett och ropat till Gud för oss.

Tack Gud att det inte finns några avstånd i bönens värld.

Halleluja!

Jag har hela våren gått och tänkt på, att om vi är i närheten av en bomb någon gång - då är det dags, ja kanske som ett tecken (det låter faktiskt lustigt och lite knäppt), att åka hem till Sverige.

Jag är glad att barnen slapp uppleva och höra smällen.

Sex stycken dog och väldigt många blev skadade...

Kl. 23.40:

Polisen var just och kollade huset bredvid (i vårt parhus).

Det är ju inte färdigbyggt, så det sover och bor alltid någon där, för att vakta bygget. I dag träffade vi den nya vakten. En stor ryss från Ukraina, ca.30 år, med ringar i båda öronen. Det kändes riktigt bra, ja helt annorlunda att ha honom här, än gårdagens vakt, en arab. Han var verkligen skum...

Shabbat Shalom!

/Eleonora

Kommentarer (1)

Fy vad jobbigt!

Publicerad 2014-04-03 17:14:00 i Dagboksanteckningar - Israel, Israel - ett hem,

Fortsättning från dagboksanteckningarna:

April 2002

......

"Det är märkligt att ingen hör av sig (ja, mamma och Auli har ringt), när läget är som det är.

- "Ja vi ber för er."

- "Vi blir alltid påminda om er när vi ser nyheterna..."

Ja, MEN själen behöver också uppmuntran.

Någon har sagt ungefär så här:

"En verklighet blir aldrig verklig förrän den är självupplevd"

Nu börjar jag ibland uppleva att jag mognat som människa. Man blir både tvingad till det, och får även möjlighet till det

- om man vill ta den.

Fy vad jobbigt!!!"

...

Det var då. Bussbomber och säkerhetsvakter överallt.

Så ser man bakåt i tiden, och inser att man är likadan själv idag. Det finns vänner och bekanta som lever i en trängd och pressad verklighet - på ett eller annat sätt. Kanske inte som vi gjorde, med krig och självmordsbombare runt hörnet, men ändå i en fångenskap.

Kan vi göra något tillsammans, du och jag, idag? Skicka ett mail,sms eller ring ett samtal - du vet precis vilket, för ditt samvete påminner dig lite nu och då ;) - och så har vi miskat ensamhetskänslan eller utanförskapet lite grann, i varje fall hos någon!

- Men vad är det jag hör??!!!

Menar du, att du tycker det blev jobbigt nu...?

Aj, aj... ;(

Det här är en låt jag ville skicka till en av er som kommenterade i går. Nu fick jag till det så här fint - till er alla ;).

Ja, nu har jag lärt mig något nytt.

Oh, va bra jag är! ;) ;)

/Eleonora

Jag höll på glömma vår hund, som vi hade i Israel, som fyllde 13 år i måndags. Han bor numera hos familjen Albert Veksler i Jerusalem. Curt träffade honom häromdagen.

Dodger - gamle pensionären...

Ps. Ett stort tack till alla ni som kommenterar. Det är så roligt att läsa det ni skriver, och välsignar alla andra som läser också :) Fortsätt!

Läs även mera under denna kategori så är du med på "resan" ;) Ds.

Kommentarer (2)

"Då sa jag: Jag är redo!"

Publicerad 2014-04-02 17:53:00 i Dagboksanteckningar - Israel, Israel - ett hem,

I dag kan jag inte låta bli att ta med Esters dagboksanteckning från sin Barbiebok:

"Idag jik jag i sömnen när pappa kom hem. Då sa jag, jag är redo"

Ester snart 8 år, och exakt tolv år sedan idag, som hon skrev detta.

Jag vet inte vad hon åsyftade i sitt sömniga tillstånd, men det var mycket tal om hur vi skulle hantera det spända läget i landet. Inte så att vi talade öppet med barnen om det, men det gick inte att undgå vad som rörde sig i samhället runt omkring oss.

Vi fick brev hem från skolan ( som jag fick gå till grannen för att få översatt ), där det bl.a. stod att vi på inga villkor fick komma och hämta våra barn i skolan, om larmet skulle gå. Lärarna skulle ta med barnen ner i bunkern, som låg under skolan, fick vi veta.

Ester och hennes klasskompisar tränade att gå längs väggar och under bord, för att ta sig ner till bunkern...

Fröken och 30 barn.

Ja, någonstans låg det väl i Esters undermedvetna att "vara redo".

För en stund sedan, satt jag och Ester i soffan här hemma, och skrattade åt texter och stavning från hennes Barbiedagbok.

Nu gråter jag när jag skriver...

Det var så mycket smärta, förvirring och okunskap om saker och ting, som blandades med övertygelsen och förvissningen, om att vi var på rätt plats i rätt tid.

Så lite bakgrund till det jag skriver:

Allt började med att min man, Curt blev ansvarig för Livets Ords resor till Israel. Året var 1987.

Enormt stora resor var han med och arrangerade årligen. Ibland upp till 1000 deltagare. Med åren blev han också ansvarig att dra igång "Operation Jabotinsky". Ett arbete att ta de ryska judarna till Israel.

Under flera år reste han ca. 120 dagar av året, i gamla Sovjetunionen och Israel.

Så en kväll i oktober 1999 ringer telefonen. Några av våra medarbetare var nere i Istael tillfälligt, och samtal om att ha någon stationär där nere, hade kommit på tal.

-"Skulle ni kunna tänka er att flytta ner till Israel?" var frågan.

Curt och jag tittade på varandra efter telefonsamtalet, och sa med en mun: "Ja det gör vi"!

Det var helt självklart att vi skulle sälja huset, ta med möbelemanget och börja ett nytt liv i ett annat land. Tanken hade aldrig slagit mig tidigare, men jag bara visste att vi skulle göra det.

Vi kunde inte berätta det för någon under en lång tid, men det var verkligen en stor hemlighet att bära på!

Så var det dags för skolkursen i november för oss lärare.

Det var vackert dukat på Kristallen, och jag tog en plats vid ett av borden. Vid varje tallrik låg ett litet hoprullat papper med ett fint band runtom.

När jag öppnade rullen och får se detta bibelord, gråter och skrattar jag. Jag blir helt överväldigad av Guds tilltal och omsorg!

Se jag skall sända en ängel framför dig,

som skall bevara dig på vägen

och föra dig till den plats som jag har utsett.

2 Mos. 23:20

Föga anade jag då hur mycket jag skulle behöva detta ord...

Den lappen slänger jag aldrig bort.

Fortsättning följer... ;)

Men du: Vad har du för tilltal, som bär eller har burit dig, på något speciellt sätt, i en speciell tid i livet? Du får gärna dela en kommentar här på min bloggsida t.ex.

/Eleonora

Ps. Gå gärna in på denna kategori "Israel - ett hem" och läs gårdagens text också. Du kan också alltid klicka på skrivstilstexten "mylivingroom.blogg.se" längst upp på sidan. Då kommer allt upp som jag tidigare har skrivit i ett och samma flöde.

Du kan följa min blogg via Bloglovin, här till höger på sidan, eller som "följare" på FB. Ds.

Kommentarer (5)

Bomber, helikoptrar och gasmasker

Publicerad 2014-04-01 20:11:00 i Dagboksanteckningar - Israel, Israel - ett hem,

Jerusalem 1:a april 2002

Nu börjar jag dela 12 år gamla dagboksanteckningar från våra år i Israel. Jag kommer att blanda detta med reflektioner, när jag nu tittar tillbaka, och även fylla på med andra minnen och bilder.

Välkomna till vårt Living Room i Israel, på en av Jerusalems kullar.

Mevaseret Zion - en härold som ropar ut,

Reches Hallelim - Bröstskölden med alla de judiska stammarnas ädelstenar som gatunamn,

och närmare bestämt - Opal street.

Där bodde vi.

Välkommen!

"Nu har vi bott här i 1,5år...

och helikoptrarna kör hela kvällen. Ibland tror jag det är torktumlaren som går.

Det var nyss en bilbomb i Jerusalem och allt blir bara värre och värre...

I dag har jag mera på allvar börjat fundera på när vi ska åka hem, och är vi kvar här till hösten? Ska vi skriva på och förlänga hyreskontraktet?

Jag är inte rädd, men jag har ett starkt/desperat behov att få ett tilltal från den helige Ande.

På kylskåpsdörren har det nu stått en längre tid: "Försäkra upp hemmet" och "gasmasker".

Det är verkligen helt absurt hela denna situation. Man ser verkligen hur olöslig denna konflikt är. Det har nog judarna alltid sett till och från. Därför lever tanken på Messias så starkt.

Det är märkligt att ingen har ringt..."

/Eleonora

Kommentarer (0)

Nyare inlägg

Här delar jag händelser och tankar i mitt liv som sångerska, högstadielärare, mamma och medmänniska. In my livingroom blandas tårar med skratt och jag hoppas du lämnar rummet full av livslust och framtidstro.Follow me in any language you want. Click on the English flag below.

"Varför är denna kväll olik alla andra kvällar?"

Söndag - Yom rishon - första dagen

"Här är himlens port"

Grilla en köttbit och köp en tårta!

Visum och registreringsbevis

Shabbat Shalom - med dramatik

Fy vad jobbigt!

"Då sa jag: Jag är redo!"

Bomber, helikoptrar och gasmasker

Om

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Om

Kategorier

Senaste inläggen

Arkiv

Länkar

Prenumerera och dela