Visum och registreringsbevis
Du som var med mig igår, fick del av en av de mest dramatiska dagarna för oss i landet. Men kanske du fastnade på sista meningen, "om araben som verkligen var skum".😉
Då ska du veta att på fotot du såg, där Ester och Kaleb stod och väntade på bussen, är vid "gröna linjen", och att det bor araber på andra sidan kullen. Många kommer gående över kullen för att söka jobb, men man måste ha ett arbetsintyg för att få jobba. Inget konstigt med det.
Idag kommer jag tillbaka till början av storyn av hela vårt äventyr och året är 2000.
Vi sålde vårt hus och packade det mesta av våra bohag i en stor kontainer som skulle till Haifa. Vi filmade allt, men nu när jag letar bilder från den tiden, inser jag att vi helt glömt att använda kameran. Men det går ju förståss att göra bilder av det senare...
Vi fick lov att köpa med oss alla vitvaror, eftersom husen man hyr inte har det, och att köpa i landet var nästan dubbelt så dyrt. Shekeln på den tiden var enormt hög.
Tur att vi hade sålt vårt hus.
Vi packade in oss i vår svarta Chrysler och började åka genom Europa. I Tyskland minns jag att vi stannade på McDonalds och beställde mat. Väl framme i kassan där vi skulle betala, visade det sig att de inte tog kort. Det var bara att gå ut därifrån, med alla i familjen hungriga. Och det var inte lätt att hitta ett annat ställe...
Ja, vi hade helt enkelt glömt att ta med en kontant resekassa!
Vi åkte vidare, och efter några dagar blev det dags för båt. Mellan Italien och Grekland, Pathmos, Rhodos och Cypern.
Det blev 250 mil i bilen, och hela resan tog oss 12 dagar.
Det var en fantastisk resa, och jag tror våra barn fick en förståelse av, vart vi var på väg. Vi landade liksom inte bara på en flygplats någonstans...
Jag ska aldrig glömma känslan av att komma upp tidigt i mörkret på morgonen på däck, och se Haifas belysning. Snart började solen gå upp och båten kom i land.
Så kom första prövningen...
Var är registreringsbeviset på bilen??!😁
Det var bara att vänta i timmar i bilen med en hungrig familj, tills bilregistret i Sverige öppnade och kunde faxa oss detta.
Tack Bilregistret!
Sedan var det dags för nästa prövning...😁
Visum! Vi behöver visum för att bo där och för att få ut vår kontainer från hamnen. Visst kände vi till det, men vi behöved fixa det på plats.
Hotellet blev vårt hem. En dag, två dagar, tre dagar, fyra dagar, fem dagar, sex dagar, sju dagar....
-"Hur går det?"
-" Vad säger dom?"
-"Varför tar det sådan tid?"
-"Kommer vi att få något visum - överhuvudtaget...?"
Tionde dagen hände det, och så säger mannen i luckan: "Ja, ni var de sista som får den typen av visum".
-What??!!😳
Och rullgardinen dras ner.
Utsikt från vår kulle. Infarten till Jerusalem.
Så ska allt komma igång.
De två älsta ska börja skolan. Josef går en internetbaserad skola som heter Sofia distan,s och David ska jag undervisa. Vad de små ska göra får vi vänta med tills vi hunnit börja lugna ner oss, och börjat andas igen...
Huset är nybyggt och saknar fortfarande ett kök... telefon ska fixas, bankkonto, diverse registreringar, postbox, TV, m.m.
Allt detta kanske inte låter så svårt, men när man inte vet vart man ska vända sig, eller inte ens kan läsa på skyltarna, blir små detaljer stora berg.
Och så går Sharon upp på tempelplatsen någon vecka efter att vi flyttat till Jerusalem!!!
Nu är det helt nya förutsättningar som gäller...
Tack god Gud för en svart Chrysler med vita skyltar!
-"Välkomna ambasadfolk! Ni får köra tryggt och säkert lite varstans, på platser där de Israeliska bilarna med gula skyltar inte får köra".
Ett ord jag fick i Israel var detta:
...han befriar oss i krig undan svärdets våld och
...vi göms undan.
Vårt tält ska stå tryggt
och när vi synar vår boning
ska inget saknas.
Job 5:20-27
/Eleonora
Tidigare inlägg kan du läsa under kategorin "Israel-ett hem"
