Hur kunde det bli så illa?
Det har gått några veckor nu och det fortsätter att vara turbulent. Det är inte bara regnet som har ställt till det för bland annat bönderna denna sommar, utan alla frågor om förhållningssätt till lagar och förordningar utmanar, men även relationer till länder, folkgrupper och religioner har varit stora orosmoln. Jo, så var det ju ekonomin också, och en ny variant på corona börjar sprida sig, för att inte tala om alla skjutningar och sprängladdningar som inträffar lite varstans runt om i landet.
Och kronans värde – en valuta som tappar i förtroende ...
Det är mycket nu.
Men har vi ändå inte sett i horisonten vad som varit på väg? Kan allt bara fortsätta som om inget har hänt, eller har vi blivit blinda och okänsliga med tiden? Vi kan konstatera att agendan om familj, kyrka och skola har lyckats utifrån en politik som medvetet styrt åt ett sekulärt håll, där nödvändiga grundbultar för ett samhälle har ifrågasatts, förändrats och i flera fall tagits bort.
Tidigt en morgon i slutet av juli får jag ett tydligt ord ifrån Klagovisorna, en bok som talar om sorg, straff och hopp, skriven av Jeremia. Man hade verkligen ställt till det för sig i landet och alla gjorde lite som man själv ville. De hade helt enkelt gått för långt i sin avgudadyrkan, otrohet och rofferi, där högmod, självhävdelse, omoral och förakt för Guds undervisning banade vägen för deras katastrof. Det är mycket som ligger som tydliga paralleller i vår tid – och allt får sina konsekvenser.
Kan Jeremias ord vara ett tilltal i vår tid också?
Kronan har fallit från vårt huvud.
Klag 5:16
I marginalen har jag skrivit "NATO – tjafs, koranbränning, arabländer mot Sverige".
Jeremia har också skrivit:
Stig ner från er tron,
för den praktfulla kronan
har fallit från era huvuden.
Jer 13:18
Hur ska vi förhålla oss till allt detta, den dårskap som nu händer både i landets högborg, finrum och gator?
Jag kunde inte låta bli att reflektera att dessa dagar, när nyhetsflödet var som intensivast, innehöll den mest allvarstyngda fastedagen bland det judiska folket, näst efter Yom kippur. Den dag när både det första och andra templet förstördes men även många andra dramatiska händelser ägde rum. Det känns som om dramatiken spiller över till vårt land i vår tid precis under dessa dagar – och vi är inympade ...
Till och med storken under himlen vet sin bestämda tid,
och turturduvan, svalan och tranan passar tiden när de ska komma tillbaka.
Men mitt folk känner inte Herrens domslut.
Jer 8:7
Man brukar säga att "förändring är det enda bestående" och visst kan vi hålla med om detta.
MEN, vi har ett löfte:
Gräset vissnar, blomman faller av,
men vår Guds ord består för evigt.
Jes 40:8
Jag upplever min egen generation som den som nu är "längst ut på pinnen". Vi har följt andra som har fått ta ansvar för både ett och annat. Vara en röst som vågat utmana och tala sanning.
Nu är det vi!
Det finns en förvirrad, svulten och otrygg generation som saknar riktning och styrfart. Vem vägleder, instruerar, uppmuntrar och korrigerar, när galenskapen överröstar till och med allt sunt bondförnuft!?
David Wilkerson hade en viktig och uppmärksammad predikan när han kom till Sverige år 2004. Han talade då bland annat om att vi försummat arvet av tidigare generationer och läste följande:
Bland era söner väckte jag upp profeter,
bland era unga män nasirer:
Är det inte så, ni Israels barn? säger Herren.
Men ni gav vin till nasirerna och befallde profeterna:
Profetera inte!
Amos 2:11
Det ser ut som om vi har kommit till slutet. Det fanns en generation som förvärvade, och en annan som ärvde och förstod priset som betalats för att erövra. Så kommer nästa generation som inte sett, hört och förstått – och mycket går till spillo.
Förvärva, ärva och fördärva ...
Vi måste börja om genom att förvärva och erövra!
Profeterna ska återigen tala ut Guds ord frimodigt utan fruktan, även om man upplever att ingen lyssnar.
Nasirerna, som är ett överlåtet och avskilt folk, ska träda fram och leva trovärdigt, så Herrens ord inte längre blir nedsmutsat.
Det är på riktigt.
Det är på allvar.
