"Då sa jag: Jag är redo!"
I dag kan jag inte låta bli att ta med Esters dagboksanteckning från sin Barbiebok:
"Idag jik jag i sömnen när pappa kom hem. Då sa jag, jag är redo"
Ester snart 8 år, och exakt tolv år sedan idag, som hon skrev detta.
Jag vet inte vad hon åsyftade i sitt sömniga tillstånd, men det var mycket tal om hur vi skulle hantera det spända läget i landet. Inte så att vi talade öppet med barnen om det, men det gick inte att undgå vad som rörde sig i samhället runt omkring oss.
Vi fick brev hem från skolan ( som jag fick gå till grannen för att få översatt ), där det bl.a. stod att vi på inga villkor fick komma och hämta våra barn i skolan, om larmet skulle gå. Lärarna skulle ta med barnen ner i bunkern, som låg under skolan, fick vi veta.
Ester och hennes klasskompisar tränade att gå längs väggar och under bord, för att ta sig ner till bunkern...
Fröken och 30 barn.
Ja, någonstans låg det väl i Esters undermedvetna att "vara redo".
För en stund sedan, satt jag och Ester i soffan här hemma, och skrattade åt texter och stavning från hennes Barbiedagbok.
Nu gråter jag när jag skriver...
Det var så mycket smärta, förvirring och okunskap om saker och ting, som blandades med övertygelsen och förvissningen, om att vi var på rätt plats i rätt tid.
Så lite bakgrund till det jag skriver:
Allt började med att min man, Curt blev ansvarig för Livets Ords resor till Israel. Året var 1987.
Enormt stora resor var han med och arrangerade årligen. Ibland upp till 1000 deltagare. Med åren blev han också ansvarig att dra igång "Operation Jabotinsky". Ett arbete att ta de ryska judarna till Israel.
Under flera år reste han ca. 120 dagar av året, i gamla Sovjetunionen och Israel.
Så en kväll i oktober 1999 ringer telefonen. Några av våra medarbetare var nere i Istael tillfälligt, och samtal om att ha någon stationär där nere, hade kommit på tal.
-"Skulle ni kunna tänka er att flytta ner till Israel?" var frågan.
Curt och jag tittade på varandra efter telefonsamtalet, och sa med en mun: "Ja det gör vi"!
Det var helt självklart att vi skulle sälja huset, ta med möbelemanget och börja ett nytt liv i ett annat land. Tanken hade aldrig slagit mig tidigare, men jag bara visste att vi skulle göra det.
Vi kunde inte berätta det för någon under en lång tid, men det var verkligen en stor hemlighet att bära på!
Så var det dags för skolkursen i november för oss lärare.
Det var vackert dukat på Kristallen, och jag tog en plats vid ett av borden. Vid varje tallrik låg ett litet hoprullat papper med ett fint band runtom.
När jag öppnade rullen och får se detta bibelord, gråter och skrattar jag. Jag blir helt överväldigad av Guds tilltal och omsorg!
Se jag skall sända en ängel framför dig,
som skall bevara dig på vägen
och föra dig till den plats som jag har utsett.
2 Mos. 23:20
Föga anade jag då hur mycket jag skulle behöva detta ord...
Den lappen slänger jag aldrig bort.
Fortsättning följer... ;)
Men du: Vad har du för tilltal, som bär eller har burit dig, på något speciellt sätt, i en speciell tid i livet? Du får gärna dela en kommentar här på min bloggsida t.ex.
/Eleonora
Ps. Gå gärna in på denna kategori "Israel - ett hem" och läs gårdagens text också. Du kan också alltid klicka på skrivstilstexten "mylivingroom.blogg.se" längst upp på sidan. Då kommer allt upp som jag tidigare har skrivit i ett och samma flöde.
Du kan följa min blogg via Bloglovin, här till höger på sidan, eller som "följare" på FB. Ds.
