Fotbollsministry och höga kostnader
Oj, vad det är både roligt, upplivande och jobbigt att minnas bakåt i livet, nu när jag skriver från mina dagboksanteckningar i Jerusalem 2002.
Det som vi alla varit med om, formar oss på olika sätt för framtiden.
Jag har idag lyssnat på flickor från Nepal som varit sexslavar, men som befriats från sitt slaveri, och får nu uppleva ett nytt liv. Minnena finns kvar, men man måste hitta ett nytt förhållningssätt till det man varit med om.
Och finna läkedom.
Jag har tidigare skrivit om LoveNepal här. Återkommer om några dagar med nytt inlägg om det.
Dagboksanteckningar forts.
Jerusalem våren 2002:
Har skjutsat Josef till fotbollen och var då under tiden till Talpiot för att handla. Kaleb var med till Talpiot. Där fick han en varmkorv. Vi firade en liten hemlis.😉
Vid Beit vagan, där fotbollsplanen ligger, fanns det militärer vid var och varannan korsning.
Nu dekoreras bilar och hus med Israeliska flaggor. Om ett par dagar är det "Independent day" - Israel 54 år!
Det är så varmt och skönt väder nu. Kvällsvärmen är bara sååå ljuvlig.
⚽️⚽️⚽️⚽️⚽️⚽️⚽️⚽️⚽️⚽️⚽️
När vi flyttade till Israel var det angeläget för oss att hitta någon bra fritidssysselsättning för de två äldre pojkarna, som då var 11 och 13 år. Fotboll var något som de älskade, och en judisk bekant till oss, hjälpte oss att hitta klubben "Beitar Jerusalem". Ett prestigefyllt fotbollslag att få spela i.
Efter ett antal träningar, läkarundersökningar och åtskilliga tusenlappar, blev de antagna in i laget.
Helt annorlunda än svenska klubbar. Vinna eller försvinna! Inget daltande, utan det var höd diciplin och ordning. Som förälder kände man stor respekt för tränare, klubb och regler.
Det var som om vi hade ett fotbolls ministry.😆⚽️😅⚽️
Fyra träningar i veckan, för dem var och en (de var ju i olika lag), och match i stort sett varje sabbat. Ibland kunde vi turas om med andra föräldrar, att skjutsa till fotbollen. Man skickade inte sina barn med bussen. Det var taxi eller privatbil.
Sista året halverades antalet lag i Beitar, men som tur var fick pojkarna spela kvar. Vad skulle de annars göra på fritiden, eftersom de hade hemskolning?
Något annat än TV-spel ville man ju att barnen skulle sysselsätta sig med.
Det året hade de med sig sin gasmask på alla träningar och matcher också, våren 2003...
Många barn gick på olika aktiviteter varje vecka - tre eller fyra olika var vanligt.
Ester ville så gärna dansa, så jag letade upp ett aktivitetshus, där de hade olika program för barnen.
Jo, det såg ut att passa, och det skulle kosta ca. 1000kr.
Men så inser jag: Det är 1000kr i månaden!!! 😖
...och vi har pojkarna på fotbollen.
När jag kom hem var jag förtvivlad. Men så kommer Ester med sin spargris.
-"Mamma, jag har ju lite pengar..."👼
Då kunde jag inte längre hålla tillbaka tårarna.😭
Det blev ingen dans, men vi hittade ett enklare alternativ med gymnastik - tack och lov!
Här tänar Josef lite tyngdlyftning hemma. Den övre bilden är kiosken vid fotbollsplanen och den undre är när Ester är på gymnastik.
Dollarn var oerhört hög dessa år, ca 12kr, vilket gjorde shekeln också dyr, så det blev väldigt kostsamt att bo i landet.
Billigaste osten ca 90kr/kg, flingorna 60kr/paket, köttfärs 90kr/kg, fil 16kr/l, Happy Meal på Mc.Donalds 80kr, osv. - tolv år sedan.
Ingen skolmat till barnen.
Som sagt - matkontot var skyhögt!
Jag minns en dag när jag följde med Kalebs skolklass på en utflykt. Vi var flera föräldrar med, och jag frågade en av mammorna:
-"Hur har ni råd att låta era barn gå på alla dessa aktiviteter?"
Hon svarade:
-"Tala inte om det..."😱
och vände sig sedan stressad bort ifrån mig.
Så inser jag att det är skillnad på länderna.
Betala den verkliga kostnaden - eller få subventioner och bidrag.
Sedan var det ju militären vid fotbollsområdet, independent day och fint väder...
Men det blir en annan dag.
/Eleonora🎈⚽️
