En lovsångsledares bekännelse
Slå dig ner i soffan i mitt Living Room, och låt mig tala med dig. En stark kopp kaffe kanske?
Jag tror att du och jag är ganska lika i mångt och mycket. Vi präglas av våra familjer som vi växer upp i, vänner vi umgås med, och olika sammanhang vi varit i, och är en del utav. I en salig mix knådas det ihop och skapar det som vi idag har blivit och är.
Vi reflekterar och vakar, dras med och anammar eller står stilla och tittar.
Glädje eller sorg, likgiltighet eller entusiasm, tomhet eller iska eller varför inte tacksamhet?!
Men ett är säkert:
Inget är perfekt!
Inte familjen, inte skolan, inte arbetsplatsen, inte kyrkan, inte gymmet, inte släkten, inte vårdcentralen, inte, inte inte....!!!
- Och varför det då?
- Jo, det handlar om dig och mig. För att vi finns där, och är en del av det hela.
Jag arma människa!
Men kanske jag kan vara en del av en förändring, och bygga mina sammanhang lite varmare och mera förtroendeingivande...?
Jag har arbetat med mig själv i en process som tagit många år. Jag antar att jag inte är klar ännu, men jag jobbar på och hoppas och tror att det skall ge resultat.
Under ca 15 år ( 1994 till ca. 2010) har jag inte varit någon offentlig person, vilket jag varit dessförinnan. Jag höll mig mest hemma eller var på mitt arbete. Innan denna period var jag anlitad sångerska på konferenser runt om i landet, för att senare bli lovsångsledare och musikdirektor i vår församling. Ansvar för allt musikliv i kyrkan, undervisning i musikskola och bibelskola. Resor, inspelningar m.m.
När jag slutade, väntade jag vårt tredje barn för att snart också få ett fjärde.
Fullt upp med barn och familj - så värdefullt!
Det var en fantastisk tid som jag aldrig skulle vilja vara utan. Roligt och stimulerande, men främst en så stark Gudsnärvaro i arbetet, som gjorde att det kändes som om det var "att skära i smör".
Under denna tid kan jag nu se i backspegeln, att jag tillät mig ett och annat. Jag har argumenterat med mig själv i åratal, för att tillslut komma till den slutsatsen och insikten, att jag måste ta ansvar för mina egna handlingar - även om jag velat skylla på att jag var en produkt av den tiden.
Fel kan inte bli rätt bara för att åren går.
Fel kan inte bli rätt bara för att människor glömmer.
Det jag blir påmind om har jag ett ansvar att rätta till.
Så jag började vandra min resa i minnen och sökte kontakter. Kände hur friheten började komma, luft under vingarna och försvarsmekanismer som ville slå till emellanåt började släppa.
Tårar gräts, sånger skrevs.
Jag mötte människor i samtal, skickade mail och försökte göra min del.
Det var väl inte så många - men ändå helt nödvändigt.
Jag kontaktade människor i vår församling och andra sammanhang, och även en person som nu inte längre finns med i en kyrka.
Visst kan jag har missat flera, men jag försökte i varje fall. Det jag blev påmind om var mitt ansvar.
Och vet du, det var så läkande och befriande!
Och nu är du nyfiken - eller hur..?
Jag kan se tre områden:
- Kommunikation. "Om hon inte kan ta en förändring, är det hennes problem. Jag ska inte behöva förklara allt"
- Arrogans. Jag talade vid några tillfällen, offentligt, nedlåtande om andra, för att själv komma i bättre dager.
- Utnyttjande av min roll som ledare. "Andra kan ställa upp för mig, det är min rättighet", och det var det brevet jag nämnde om i gårdagens blogg bl.a. Idag fick jag ett underbart svar. Tack Karin!
Om det gäller någon eller några andra ledare, kan jag inte svara för. Detta har varit min brottningskamp - och jag blev överbevisad och besegrad.
I den andliga världen finns inte tid och rum på vårt sätt. Vi kan inte tro att saker och ting bara löser sig av sig själva. Det som då händer, om vi tror det, är att vi får förhärdade hjärtan.
Vi har fiender och ovänner som heter Högmod och Undanflykter.
De kommer gående tillsammans med Herr Självförsvar.
Herre, min Gud, om jag har gjort detta,
om orätt finns i mina händer,
om jag har lönat min vän med ont eller plundrat min ovän utan orsak,
låt då fienden förfölja min själ och hinna upp mig,
trampa mitt liv till jorden och lägga min ära i stoftet.
Res dig Herre, i din vrede, stå upp mot mina ovänners raseri!
Vakna upp till min hjälp, du som har kallat till dom.
Låt skaran av folk samlas omkring dig, regera över dem från höjden.
Herren håller dom över folken.
Döm mig Herre efter din rättfärdighet, efter den fullkomlighet som övertäcker mig.
Psalm 7: 4-9
Det som är det fantastiska från den tiden, är att Guds nåd fanns där i vår ofullkomlighet.
Tänk så mycket underbart vi ändå fick vara med om!
Men nu är en ny tid och jag är inget offer.
Halleluja!!!
Älskar min pastor och mina vänner i kyrkan.
Hur Gud leder mig i livet återstår att se.
Vinden blåser vart den vill,
och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far.
Så är det med var och en som är född av anden.
Joh. 3:8
Vill du ha, eller kanske du till och med behöver en till kopp kaffe, en riktigt stark kopp?
/Eleonora
Du som vill följa min blogg kan göra det via Bloglovin här på sidan eller som "Följare" på min FB-sida.
