Holocaust och människosyn - Tell ye your children..
Jerusalem april 2002:
"Idag är det Jom Hashoa, Holocaust Memorial day, Förintelsens dag - i Israel. Den dagen infaller varje år tolv dagar efter 1:a dagen i Pesach. Sex miljoner judar förintade av Hitler under andra världskriget.
Sirenerna tjöt över hela Israel idag, klockan 10.00, i två minuter.
Alla stannar upp, även bilar ute på vägarna.
Barnen har blåvita kläder på sig, och skolbarnen samlades på bollplanen.
Alla små barn stod helt tysta och stilla. Inget småprat - inget bus.
Nästa vecka är det Memorial day och Independent day. En dag av sorg och en dag av glädje..."
Att höra sirenerna tjuta i detta land är en märklig ödesmättad känsla - långt ifrån när våra larm i Sverige ljuder, första måndagen i månaden, kl. 15.00.
Men visst är det väl fantastiskt, att vi också i Sverige har en sådan dag. Förintelsens minnesdag 27 januari, min mans födelsedag.. 😉Och så fyller jag år på kanelbullens dag😋
Lite kontraster kan man säga!
I vår bokhylla hemma, har jag några böcker av boken "..om detta må ni berätta..", på tre olika språk. Tell ye your children..., Jutustage sellest oma lastele...
Boken kom ut 1998 till alla i Sverige, och initiativet togs av regeringen.
Man talar om vad som kan hända, när demokratins värden och respekten för människovärdet bryts ner.
TELL YE YOUR CHILDREN!!!!
De är inte många kvar, av de som överlevt förintelsen.
86 åriga Livia Fränkel är en av de åtta som reser runt i Sverige och talar till skolungdomar. Vecka efter vecka, termin efter termin, skola efter skola...
När man på 80-talet började tala om att förintelsen aldrig ägt rum och man blev ifrågasatt, insåg de flesta av dessa överlevande, att de måste göra något.
Nu är de åtta gamlingar. När de inte längre orkar, då är det över...
Vi har problem i Sverige.
Religiösa symboler vågar man inte bära offentligt och hakkors klottras på moskeér och kyrkor. Röster höjs...
Det verkar vara dags att plocka fram boken igen, och kanske även låta den gå i nytryck.
Jag har ett starkt minne från min första lärartjänst i Jönköping 1982, Kungsängsskolan.
Jag kommer gående från min lektion och tar följe med en äldre lärarkollega i franska. Hon var alltid så välklädd och fin. Den dagen hade hon en jumper med en liknande kofta till, med alltid så vackra smycken. 💄💅👠💍💎💓
Vi gick där och småpratade, och jag frågade varifrån hon kom, för hon hade en lätt brytning och jag en renodlad norrländska, där nere i Småland.
Så börjar hon berätta, att hon var jude och kom till Sverige från ett konsentrationsläger. Hon drog upp ärmen på koftan - och där såg jag det! Tatueringen som talade sitt tydliga språk. Ingen välgjord - utan snabbt och snett inbrända siffror.
Jag ville kräkas!
Helt plötsligt kom det så nära. Hon var ju en av oss!
Och detta hade hänt, det var på riktigt...
De är ett folk som lidit i årtusenden.
Jom Hashoa, den dagen minns man sin farfar som kom utmärglad och nerbruten till landet. Hans syskon och föräldrar fanns inte längre. Alla dessa som inte fick se sina barnbarn, eller de som inte fick fortsätta sitt äktenskap tillsammans med sin hustru, vars liv togs i en gaskammare.
Alla dessa...
En nation som ska upprättas både fysiskt och andligt.
"Herren säger:
Kom från de fyra väderstrecken, o Ande,
och blås på dessa slagna kroppar, så att de får liv igen.
De här benen, representerar hela Israels folk.
De säger:" Vi är bara en hög uttorkade ben. Allt hopp är ute".
Mitt folk, jag ska öppna era gravar
och få er att stå upp och vända tillbaka till Israels land."
Hesekiel 37:9-12 (delar av)
Så läser jag några rubriker i boken:
- Barn som försöksdjur
- Antisemitism och rasbiologi
- Handikappade och "asociala"
- Dödsfabriker
- Att arbeta i helvetet
- Åskådare
- Vittnen till folkmord
- Lärdomar?
Och jag undrar:
-Vad är vår människosyn idag - i Sverige?
/Eleonora
