Läge leve äktenskapet! (men jobba på..)
Igår var det alla hjärtans dag. Dramatiskt, underbart, komplicerat eller kanske sårbart.
Eller så bryr du dig helt enkelt inte.
När jag kom till skolan igår hade elevrådet satt upp hjärtan överallt på skolan och även endel fina tänkvärda ord.
På spegeln står det "Ni är bäst! Här ser du nån Gud älskar!"
Och här har min kollega Heléne fixat gofika till oss - en dag som denna!
Efter jobbet åkte jag till Citygross för att handla mat. När jag är påväg ut ur affären ser jag det återigen, en syn som jag såg även förra året samma tid och samma plats, en lång ringlande kö av män i blomsteraffären. Alla med samma beställning: en eller flera rosor.
Jag ville så gärna ta upp mobilen för att ta ett kort, men det kändes lite för pinsamt att utsätta alla dessa män för min exponering.
100kr per ros eller 1000kr för 12 rosor. Jo, jag var där och kollade. De var så fina...
Jag hoppas alla blev nöjda...
Jodå..rosor och kärlek är underbart men blir trist när det ställs krav som man kanske inte riktigt kan leva upp till eller för tillfället inte kan få till.
För mig är kärlek en stor portion tillit.
Rosor utan kärlek är inget vidare, men kärlek utan rosor fungerar underbart - i alla fall!
Ha ha.. jag fick inga rosor ;)))
Eftersom min man reser mycket i jobbet, så är det inte alltid lätt att få till allt det där. Hans födelsedag här om veckan blev inte mycket av - tyvärr.
Men överraskningar är han bra på. För en tid sedan fick jag blommor med denna text:
Det här kortet slänger jag inte bort..
Ohhh vad lycklig jag blev!! Tårar av tacksamhet strömmade nedför mina kinder...
Idag har vi varit gifta i 28 år och det är halva mitt liv.
När vi skulle gifta oss jobbade jag på en kommunal skola i Uppsala. Vi ville åka på bröllopsresa och tänkte att sportlovet vore en bra tid att åka, samt en extra vecka därpå. Men ack nej! Det gick inte för sig. Vara tjänstledig för att gifta sig?!?!!
Jag kände mig överkörd och kränkt (men ordet kränkt var väl nästan inte uppfunnit på den tiden). Det var bara att hitta en resa så man var på plats när skolan skulle börja igen.
En av de första kollegor jag mötte på skolan efter lovet, var vår bildlärare. Han tittade lite föraktfullt på mig och sa: "Vänta fem år får du se..".
-??
Jag stirrade på honom som i chock. Kan det vara sant att man säger så till någon som är nygift?!!
Kommentaren etsade sig fast i mitt sinne, och när vi varit gifta i fem år hade familjen vuxit och vi var fyra stycken. Jovisst, hade han rätt - på sätt och vis.
INGET var sig likt.
Förälskelsen hade hittat nya vägar som numera hette förtröstan, tillit, hjälpsamhet, kompromiss, se den andres behov... Om man tror att förälskelsen finns där hela livet misstar man sig. Visst kan den blomma upp nu och då, men man säger att kroppen faktiskt inte klarar detta i mer än två år. Intressant!
Vad många inte inser och förstår är att relationer kräver stundtals ett hårt arbete. Två personligheter med olika viljor, små barn, krävande arbete, ett hem som ska fungera - och allt annat däremellan.
Dramatiken mellan oss de första åren var där lite nu och då. Vi arbetade, vände och vred på ett och annat, vägrade att ge oss, för att såsmåningom komma till en punkt av kapitulation.
Allt handlade om att se den andre, lyssna in och att förlåta.
Det kan man inte göra om man inte pratar med varandra.
Kommunikation!!!
Det var egentligen inga stora saker. Men ändå. Du vet väl att ett litet sår som man inte tar hand om, kan bli riktigt farligt.
Jag gläds när jag tänker på orden han skrev till mig: "Keep making room for your dream". Kärleken växer och mognar. Äktenskapet är inget fängelse, utan en plats där vi hjälper varandra att växa och utveckla våra önskningar och drömmar.
I morgon kommer han hem, min stora kärlek i livet, från en resa runt halva jordklotet. Då ska vi fira vår bröllopsdag, en dag senare.
Igår - alla hjärtans dag, idag - bröllopsdag, och i morgon är det visst äktenskapets dag!
Länge leve äktenskapet - mellan man och kvinna!!
/Eleonora
