Söndagkväll på Ackis
Jaha, så var jag här - på Akademiska sjukhuset....
Jag hade tänkt skriva ikväll om allt underbart som hände i lördags MEN 😁..
Nu sitter jag vid sängkanten hos min snart 20- åriga dotter och lider med henne. Morfin, alvedon, penicillin i dropp krigar just nu förfullt i hennes kropp, emot en halsböld som akut drabbat henne.
Vilken smärta!
Några dagar kan det bli frågan om som hon blir kvar, och kanske måste de operera bort halsmandlarna akut.
Tänk vad snabbt saker och ting kan förändras. Inte planerar vi precis att bli sjuka. Coola västkan var ute på stan för några timmar sedan...
När jag ser sjukhuspersonalen blir jag så tacksam för att det finns människor som vill jobba med detta. Ja, det låter kanske lite galet när jag uttrycker mig så, men jag känner mig verkligen inte hemma denna miljö.
När de skulle sätta dropp på henne, talade sköterskan hela tiden om dessa blodkärl, och så sprack ett och så hittade hon inte...
Jag vågade inte säga att hon kunde väl hålla tyst!
-"JAG svimmar snart av att höra ditt tal om trasiga blodkärl", ville jag skrika ut, men behärskade mig. Jag var helt svettig och säkert också kritvit i ansiktet 😱
Hon ville så väl. Prata och berätta vad hon höll på med - men jag ville inte veta. Och inte höra.
Ibland är jag nyfiken och frågar om allt men nu var det stopp. Och det kanske har sina orsaker.
Jag har skrivit om det tidigare, och det hänger nog ihop med ett delvis obearbetat trauma som barn. Min pappa dog i hjärt- och hjärninfarkt,och allt - hela livet - skulle fortsätta som vanligt...
Det fick jag höra - och ingen såg mig.
Saker vi varit med om kan verkligen sätta sig i själ och kropp. Jag ser samtidigt att det nu går bättre och bättre.
Så kommer sköterskan och hon ska bl.a. mäta blodtrycket. Upptäcker att hon måste hämta blodtrycksmanchetten.
-"Jag väntar här,"är Esters underbara kommentar mitt i eländet.
Smärta, humor i en salig blandning - i en kort sekund - i alla fall. Sedan mera morfin.
Tack Ester, det hjälpte mig att lämna dig i sjuksängen ikväll.
Bless you!
Och så skickar min kära vän sms på sms. Kan vi hjälpa dig, vi finns för er, kramar från oss, lider med er...
Son och sonhustru kommer upp och så alla FB - vänner...
Innan jag går kommer en nära vän till henne också.
Allt detta uppskattar jag väldigt mycket.
Curt sitter på flyget till Sydafrika och vet inte hur vi har det här hemma just nu. Allt gick ju så fort. Men tillsammans med vänner och sjukvården har vi det bra.
Men så kommer jag att tänka på hur det varit för två av våra andra barn när de blev inlagda på sjukhus.
Älsta killen hade mekat med sin moppe. Det skulle ha kunnat kosta hans högra hand. En allvarlig blodförgiftning från ett litet sår. I dag är han företagare inom hantverksbranchen. Handen är viktig.
Nästa sonen åkte skidor och skadade axeln. Axeloperation som gav komplikationer. "Du kan nog inte fortsätta utbildningen till polis, inte detta år i alla fall". Han vann seger och är snart färdig polis.
Och nu dottern:
"Om bölden spricker får du röstproblem i minst ett halvår och du måste gå hos logoped" Tjejen som vill satsa på sång och musik.
Hör du vad jag hör?
Ser du vad jag ser?
Våra gåvor och talanger blir utsatta, prövade, attackerade, utmanade, trasiga. Ja, allt det där vi inte vill ska hända och inte kan kontrollera.
Det sätter fruktan i våra sinnen så lätt, och vi kan se hela senariet spelas upp inför vår inre syn.
Här behövs det TRO!
Inte på vad som hellst. Och inte hellre bara lite pepptalk.
Nu önskar jag att du ville skriva i kommentarsdelen eller på FB-länken ( hellst både och ) vad som lyfter och hjälper dig.
Har du t.ex. ett bibelord som du vill dela till oss alla?
Många gånger är det en fight om det vi ser är nerlagt i våra och andras liv.
/Eleonora
