En väg till "Shabbat Shalom"
Jag hörde på TV om en trend som man kallar för "Storytelling", vid inköp av inredningsprodukter. Något av ett "anti" till alla streamade inredningsdetaljer från de stora varuhusen och inredningsbutikerna.
Visst rycks man väl med i detta emellanåt men jag upptäcker ändå mer och mer vad som håller i längden.
Ett hem för mig är fyllt av föremål som man kan berätta om och minnas.
På ett skåp i vardagsrummet har jag ett antal koskällor från min mammas föräldrahem. Hon berättade ofta om hur det var att gå i skogen och leta rätt på familjen kor.
Men så har jag blandat in det med våra judiska föremål. En salig blandning ;)
I ett annat skåp finns min brudkrona. För mig var det självklart att få ha kvar något från bröllopet. Många sparar sin brudklänning, men för mig var det brudkronan som var viktig. Nu är det snart 28 år sedan.. ;)
Så har jag en lite potta på skrivbordet som jag fick i present av en av mina närmsta vänner.
Jag var 16 år, och den hänger fortfarande med. Eva, jag tänker på dig nästan varje gång jag ser den :)
Jag har skrivit under den: "På 16-årsdagen av Eva". Sådant vill man inte glömma.
Redan i tonåren började jag samla skedar från olika länder och platser som jag reste till (bl.a. tillsammans med Eva). Ett enkelt sätt att minnas det man upplevt och vart med om. Periodvis har jag använt dem när vi haft gäster och jag dukat upp till kaffe.
Perfekt sätt att få igång ett samtal - speciellt om man inte känner gästerna så väl.
När vi bodde i Israel var skedarna något jag ofta använde.
Hela tiden fick vi jobba på att lära känna nya människor i landet. Vi hade inga vänner och barnen hade inga vänner...
Och vad gör man då??
Jag bjöd hem barn och föräldrar på bl.a. barnkalas. Ordnade en liten julfest. Träffade några svenskar i parken som vi bjöd med hem, försökte få in barnen på olika aktiviteter och försökte hela tiden förstå hur detta märkliga samhälle fungerade.
Det var inte lätt. Språket var ofta ett hinder och högtider och traditioner gav oss ett utanförskap.
Men, JAG FORTSATTE!
Nu när jag tittar i backspegeln ser jag hur värdefull den tiden var, och vad den gjorde med mig och min familj.
Man kan inte sätta sig ner och bara känna sig ensam.
Man kan inte bara skylla på omständigheter.
Man kan faktiskt se till att det blir en förändring!
Vi kan titta på många företeelser från utsidan men inser kanske inte att det krävs ett arbete, en insats.
Många av våra vänner tyckte det var fantastiskt att vi fick bo i Israel, men för mig var det arbete. Hårt arbete.
Det är stor skillnad att vara turist mot att se till att få vardagen att fungera i ett helt nytt land.
Relationer kräver omvårdnad.
Familj behöver tid.
Hemmet ska ses över för att vara en välkomnande plats.
Va nu inte lat och tro att allt bara fixar sig hur som hellst.
Vi måste lära oss att organisera, planera och vara focuserade.
Hoppa över cafeet och en film emellanåt, för att ta tid att skapa det du längtar efter därhemma.
Det fantastiska som då infinner sig är lugnet.
Allt är förberett för vila.
I Hebreerbrevet kap 4: 1-11 nämns ordet vila 17 gånger! Det talas om en vila som väntat på människorna ända sedan Gud skapade världen.
Det finns en plats där vi kan vila tillsammans med Gud!
Den som börjar tro på Jesus Kristus och får tillhöra Guds folk
får uppleva en evig vilodag tillsammans med Gud.
Den människan som når fram till den vilan
har utfört det arbete hon fick av Gud.
Hon kan vila precis som Gud vilade
då han var färdig med skapelsen.
Hebr. 4: 9-10
Och så kommer helgen:
Shabbat Shalom!
/Eleonora
