Att bli uppäten
Jag har mina listor - "att göra listor"....😇
Jag skriver ner för att minnas och sedan sorteras det utifrån olika kriterier och jag är så nöjd.
Nu sätter vi igång, och allt ska bli så bra. Sortera, städa och fixa.
Tror jag....😳
Och så önskar man att man kunde klona sig själv, och bli som antalet personer på skolfotot för oss lärare...
Vi är väl med om det lite nu och då var och en, när kroppen säger att "nu är det dags att varva ner lite grann." Det får bli gjort en annan dag eller ett annat år - kanske....
En del saker är som jagande efter vind, eller sopa jordgolv.
Det tar aldrig slut, men måste ändå göras. Eller så har det faktiskt ingen betydelse alls.
Det är och går lika bra ogjort. ☺️
🍃🌸🍃
Men när jag såg på allt som mina händer hade gjort
och på den möda jag hade lagt ner,
se, då var allt förgängligt
och ett jagande efter vind.
Pred. 2:11
🍃
Som till exempel.... :
Jag älskar att pyssla i trädgården och ha mycket blommor i bl.a. krukor. Trädgårdshandeln brukar få många besök av mig och alltid finns det något mera jag behöver. Gödsel till gräsmattan, blomjord, en ny kruka, eller några flera blommor, och kanske en buske till.
Våren har ju varit kall så det har väl dragit ner på inspirationen en del, och mina leder tycker inte om för hårt arbete längre, men att ha flera tomma blomkrukor efter midsommar...😝
Igår när jag kom ut på vår entré insåg jag att vi hade haft besök. Penséerna var upprivna och uppätna. Och idag på morgonen samma visa, men nu i de stora krukorna. 😁
Spår runt hela huset fanns överallt i gräsmattan.
Jaha... Jag kunde inte annat än att vara tacksam att jag inte bemödat mig allt för mycket om dessa blommor.
Men snälla rådjur: Det finns ju mat överallt i skogen och fälten runt omkring!!!
Eller kan det vara så att något annat gör anspråk på min tid? Är det därför man kan uppleva en känsla av kluvenhet emellanåt när "listorna" säger vad jag ska göra?
Det som är självklart och ett måste i en tid, är plötsligt små trivialiteter som kan komma lååååångt ner på listan. För "vem bryr sig...?"😶
Jag har nyss börjat semestern, och en stor del av sommaren ligger orörd framför, som man inte vill missa och slösa bort. Men jag upplever en ansvarskänsla på ett nytt sätt, att inte slarva bort dagarna på oväsentligheter. Inte så att man inte ska få vila, och göra roliga och intressanta saker. Nej, det handlar om att inte slösa bort sin tid på onödiga saker.
Vad är det viktiga och nödvändiga?
Visst kan det vara så om att jag börjar bli äldre, men det handlar främst om att börja förstå vilken tid vi lever i och hur den gör anspråk på min tid.
Anspråk på min tid i denna tid, var det jag skrev...
Det är ev växling i den andliga världen, där jag, mig och mitt, inte längre kommer att fungera som tidigare. Om det självcentrerade är ledstjärnan i livet, kommer man att erfara att all kraft dräneras ut - och det blir ett tomt skal kvar....
Jag har aldrig tidigare råkat ut för att rådjuren äter penséer, men nu verkar de upptäckt något.
Sniglarna har mumsat på mina tagetes år efter år som jag driver upp från frön. Numera sätter jag tagetes bara i krukor.
Och jag måste se till att anpassa mina blommor från yttre ivriga små fiender.
🐌🍃🌺🐌🍃🌺🐌
Som sagt, en tid av växling....
Det vi kunnat göra tidigare - fungerar inte längre.
Och det vi inte gjort förut - är en nödvändighet inför framtiden.
Det handlar om att leva och blomma,
och inte ätas upp....
/Eleonora 💞
Du är välkommen att följa mig, Eleonora Lahti, via FB som "följare" eller Bloglovin. Jag har även FB - sida, "In my living room" som du kan gå in och gilla. Dela länken vidare får du gärna göra... 😊
