Guldkalven har blängt tillräckligt länge nu
Hej alla kära vänner i sommarvärmen! 🐝☀️
Nu njuter vi väl som aldrig förr - eller hur?
Jag sitter i min lilla vik i världen, medans galenskaperna jagar på ute i världen. Det ena värre än det andra känns det som. Lagar och förordningar försöker sätta gränser, medans människors laglöshet vill vinna terräng.
Två lejon i trädgården har koll hemma hos oss 🐯🐯
Spången, med parallella brädor, som leder ner till vårt paradis 💦
Ni som följer min blogg vet att jag lite nu och då skriver om olika paralleller och liknelser i vår kristna tro - och då gärna kopplat till den judiska traditionen. Det ligger nära till hands eftersom vi bodde där i några år.
Nu mitt i värsta sommarhettan där nere i Israel, finns en parallell som hände precis kring denna helg mitt i sommaren för ca. 3500 år sedan, som jag vill koppla till vår tid. En smältdegel som drevs fram ur frustration, avsaknad av tålamod, tristess, och otålighet att inget händer - mitt i ökenhettan på 45 grader. Och historien vill så gärna upprepa sig - även om vi inte har 45 grader varmt.
Det handlar om guldkalven, du vet...
Israels barn, med ca. 2 miljoner människor, hade varit med om undret vid uttåget ur Egypten, där lammets blod räddade dem alla. Under den högtiden, pesach, 1500 år senare ser vi hur Jesu död, Guds offerlamm, ger oss frihet ifrån syndens fångenskap, genom Jesu blod. Det är den högtid vi kallar för påsk.
40-dagar senare får Israels barn ta emot sin Torah, som lär dem hur de ska leva som Guds folk, på en högtid som kallas shavuot. Och 1500 år senare på shavuot, pingsten, får man uppleva hur Gud skriver sitt ord, Torahn, i deras hjärtan genom den helige Ande.
Vilka intressanta paralleller!
Den sista av de tre högtider Gud talat till dem att fira är sukkot, lövhyddohögtiden, som påminner om hur Gud ledde dem ut ur öknen in i det land Gud lovat dem. Den kommer också med tiden att få sin parallell för oss. Och då talar vi om evigheten!
Från pingst fram till höstens löhyddofest var det en lång ökenhetta (som dessutom varade i 40 år), där olika faror och utmaningar väntade och lurade runt hörnet.
Efter allt underbart de fått höra om det förbund Gud ville sluta med dem på berget Sinai, säger folket: "Allt vad Herren har sagt vill vi göra och lyda" (2Mos. 24:7), och så går Mose upp på berget. Efter 40 dagar har Gud talat färdigt med Mose - och foket har blivit less att vänta... 😰
Lite egna ideer, trixande med folkets guldsmycken, och en avfällig präst som hade släppt greppet (32:25), var allt som behövdes för att börja förleda en hel nation på villovägar. En guldkalv var tillverkad, och det lät ju så bra: "Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land." (32:4), sa man. Aron, prästen, sa lite till också: "Jag kastade guldet i elden, och ut kom denna kalv". Mose sa: "Herre varför skulle din vrede brinna mot ditt folk, som du har fört ut ur Egyptens land med stor kraft och stark hand?" Det var ju nästan samma ord som folket sa...
Nästan!
När Mose är påväg nerför berget slår Josua följe med honom.
👹👼👺
Josua hörde oväsendet när folket skrek, och han sa till Mose:
"Det är krigsrop i lägret."
Men han svarade:
"Det är inte ljudet av segerrop, ej heller ljudet av klagan efter nederlag,
Ljudet av sång är vad jag hör."
2 Mos. 32:17-18
🎶
Visst är det märkliga versar! Josua hör krigsrop och Mose hör sång. Det är nästan så man tycker det vore tvärtom.
Det som är hemligheten i detta, är deras uppväxt.
Josua, som vuxit upp i judisk miljö, var van vid att höra folkets sånger, så detta var helt obekant för honom - och det lät som krigsrop i hans öron.
Mose var uppvuxen och fostrad mitt ibland Egyptiernas och faraos avgudadyrkan. Sången och musiken där hade en andlig oren dimension - och det kände han igen från avgudatemplen.
Och Israels barns tillbedjan hade riktats åt annat håll, fast man sa om guldkalven: "Detta är din gud, Israel, som har fört dig upp ur Egyptens land."
Ojojojoj...!!!
Vi har också passerat påsk och pingst i vår parallellvärld. Eller så kan vi säga pesach och shavuot. Ökentider för den kristna kyrkan har gjort sig påmind lite nu och då - och GULDKALVEN den har fått blänka i ökensolens hetta.
😤
Mose blev så upprörd att han kastade ifrån sig tavlorna
och slog sönder dem nedanför berget.
v.19
⚡️
Framåt hösten kommer Yom Kippur. En dag av fasta och bön, som ligger några dagar innan sukkot, lövhyddohögtiden.
En helt nödvändig dag - för att komma vidare...
Kanske står vi precis inför vårt "Yom Kippur" och våndas och nästan värjer oss, för vad det kommer att innebära och medföra. Dagen då vi böjer oss och erkänner vår lättja, oförsonlighet, likgiltighet, uppror, kompromiss, synd och otro. Där vi inser att det inte handlar om vår präktighet eller förmåga.
Kanske vi även också måste våga bli så upprörda över det vi ser av företeelser som inte stämmer utifrån Ordet, att vi handlar konkret på ett eller annat sätt - som Mose.
Det finns även människor mitt ibland oss vars frimodighet måste upplivas. Människor som är drivna av Guds Ande och som ska säga likt Mose:
"Var och en som tillhör Herren skall komma hit till mig, och spänn på dig svärdet...!"
Gud hjälpe oss!
/Eleonora 💞
Du är välkommen att följa mig, Eleonora Lahti, via FB som "följare" eller Bloglovin. Jag har även FB - sida, "In my living room" som du kan gå in och gilla. Dela länken vidare får du gärna göra... 😊
