Enhet - och minsta gemensamma nämnare
Tänk vilka underbara dagar vi haft! 😎
Själv har jag varit ute i trädgården och räfsat och eldat men även hjälpt en av sönerna i deras blivande trädgård. Jord, byggbråte, spikar, plast, takpannor... Och det känns i kroppen att en del muskler har haft vintervila, precis som växterna som nu jobbar på att komma upp ur jorden.
Så träffar man grannen som man inte pratat med på hela vintern. Nu kommer tiden vi står på var sin sida av häcken och pratar barn och trädgård. Dessa samtalsämnen kan man väl säga för tillfället är vår minsta gemensamma nämnare. Att komma över på kaffe har varit svårare att få till...
Men solstrålarna är inte bara till glädje. De avslöjar också dammet och de smutsiga fönstren som man knappt lagt märke till under de mörka vintermånaderna - precis som Guds solstrålar gör i våra liv - till glädje, förskräckelse, missmod eller ...hopp!
Och jag har funderat... Hur får våra böner "vingar" så de kan nå fram till Guds öra? Det verkar finnas någon sorts "säkerhetsventil" som öppnar eller stoppar allt som vi ber, ropar, viskar eller sjunger. Kan det vara "de smutsiga fönstren" och "dammet" som hopat sig under kyliga dagar, men som nu vill få en rejäl vårstädning i våra inre rum?
Det ser ut att finnas minst två viktiga "rengöringsmedel" för att ventilerna ska öppnas för att vårsolen ska kunna lysa klart. Bibeln talar om att det absolut största är kärleken, och att den är grunden för det Gud vill göra i sin kropp genom den enhet som då växer fram. (Ef. 4) En enhet genom att visa tålamod och ha fördrag med varandra - personer emellan.
Nyårsafton 99/2000 predikades det ut ett ord som jag inte riktigt kunde förstå - och ännu mindre nu 18 år senare. Enhet var det som skulle börja ta form under 2000-talet. Men vad hände? Det ser ut som om minsta gemensamma nämnare helt plötsligt blev det viktiga, och "varje vinkast i läran" får oss att kastas hit och dit...
I min värld så handlar det inte om samfund och kyrkor med en organisatorisk enhet, vilket många samfundsledare verkar tro att det gör. För mig handlar det om att vi ska vara "ödmjuka och milda" mot de som vi annars kanske inte skulle orka med och ha svårt att visa tålamod inför.
Som lärare är det ständiga utmaningar att tränas i detta, men det finns något som heter "Andens enhet" och "enheten i tron", som är av en egen dimension, och där det inte handlar om minsta gemensamma nämnare!
Här kan nog andens frukter komma och tala sitt tydliga språk.
När man försöker ändra i Guds Ord så att det ska passa tidens trender börjar vindkasten i läran vina starkt. Jesus Kristus kan bli Jesus Sofia, för att inte den maskulina betoningen ska bli för stark. Visst finns det filosofiska och teologiska resonemang bakom detta, som handlar om visdomen från Gud, (något som används inom ortodoxa och katolska sammanhang, men även inom antroposofi och nyhedendom t.ex. Wicca -rörelsen), men Kristus är grekiska och betyder "Den smorde", vilket även Messias betyder, men då är det hebreiska.
Ibland verkar anpassningen till tidsandan bli viktigare än att se vad det egentligen betyder.
Men åter till våra ord och kommunikation till Gud. Som judarna säger: "Från min mun till Guds öra..."
En gudsrelation handlar inte om prestation utan om min överlåtelse i ödmjukhet och uppriktighet, där troheten till Guds Ord är det avgörande. Där ryms inte kompromiss och självhävdelse, och enhetstanken kring "minsta gemensamma nämnare" är inte längre en självklar väg att gå.
Det finns ord som radikal, respektfull, modig och korrekt, som ska vara ledord i vårt möte med oliktänkande.
Men enhet... nej, det handlar inte om minsta gemensamma nämnare!
/Eleonora 💞
Du är välkommen att följa mig, Eleonora Lahti, via FB som "följare" eller Bloglovin. Jag har även FB - sida, "In my living room" som du kan gå in och gilla. Dela länken vidare får du gärna göra... 😊
