inmylivingroom.se

Nu kliver vi in i Leviticus, 3:e Moseboken, och kommer in i en av Bibelns viktigaste böcker. Kanske inte alltid så lätt att förstå, men om vi börjar ta tid att läsa och försöka sätta oss in i vad denna bok handlar om, kommer vi mer och mer förstå varför nya testamentet har över fyrtio hänvisningar till den. Bibeln är full av dess symbolik och vill lära oss om vårt förhållande till Gud. Men det som vi sett i tidigare läsning, är att uttåget - befrielsen - är en förutsättning för fortsättningen av rening, tillbedjan och tjänst. Det ska bli synligt den skillnad som det ska vara mellan Guds folk och egyptierna. 

 

Det finns jämförelser man kan göra mellan 3:e Mosebok och psaltarpsalmerna 73- 89, "Templet och Guds upphöjande på tronen". Oral Roberts har i sina predikningar ställt frågan för olika bibelböcker, "Vem är den fjärde mannen (Messias) i den brinnande ugnen?" och här ser vi "Översteprästen".

Det äldsta hebreiska namnet på denna bok är "Prästernas lagar", och Vayikra är det ord som boken börjar med som betyder "HERREN kallade".

 

Nu är det dags igen! Det är mycket som står på spel och Mose behöver få de instruktioner som behövs för att Guds folk ska kunna närma sig HERREN. 

Första gången var när han fick uppdraget att leda folket ut ur slaveriet, och då vid den brinnande busken. Sedan kallade Gud upp honom på Sinai berg för att tala med honom om att de nu skulle bli en HERRENS nation, och nu - dags att närma sig Gud i det heliga tabernaklet. 

Men hur?

 

Det märkliga är att i den judiska historien, och även in i vår tid, börjar den officiella religiösa utbildningen med denna bok - och då när man är fem år gammal! Så långt ifrån vårt västerländska tänkande. Men Gud är en helig Gud och det krävdes en "övertäckning" med hjälp av offer för att kunna vara i Guds närvaro. I vår tid har vi del av det offer som Jesus bar fram i sin egen kropp. Blodet, där livet finns, rann för vår skull och vi blev försonade med Gud.

Djurhudarna sparades och användes sedan till de heliga pergamentrullarna. 

 

Spisoffret var ett matoffer som bestod av säd och var också ett frivillgt offer. En del av det brändes vid altaret, men resten skulle prästerna äta, men ingen jäst, socker eller honung fick det innehålla, för det driver på jäsningsprocessen. Det måste vara osyrat ,därför att inget av förruttnelse fick komma in i tabernaklet. 

Alla dessa offer beströdde man med salt, som skulle påminna om Guds förbund, ett rent och oföränderligt förbund. I bland annat 4 Mos 18:19 talas det om "saltförbundet". En symbol för det som är beständigt. I vår tid har det blivit en symbolhandling när man vid sabbatsmåltiden strör salt på brödet.

 

Tackoffret var ett gemenskapsoffer, shlamim, och inget försoningsoffer. Allt brändes inte upp, utan man åt tillsammans och det var en symbol på frid med Gud. Ett fridsoffer. 

 

Syndoffret, chatat, handlade om att sona ej uppsåtlig synd, något oavsiktligt, ett obligatoriskt offer.  Här kommer ordet chatta in, som betyder synd, att missa målet, och något har börjat förvridas och förvanskligas. Torah härrör från ordet "att skjuta en pil", "träffa målet" och när inte den finns med börjar synden komma in och förvränger målet.

 

Vad skulle alla dessa offer vara bra för? I och med offret erkände man ju sin synd, sina brister och sitt handlande, men det var också på detta sätt man kunde närma sig Gud. Ordet på hebreiska som översatts med offer, korban, betyder egentligen "att komma nära".

 

 

I offret överförs identiteten från syndaren till djuret, och det blir en försoning (3 Mos 1:4), kafan, som betyder "övertäckning" eller "lösensumma". En nödvändighet för att vara i Guds närvaro. Blodet som utgöts, där livet finns, ger liv och försoning med Gud.

 

OCH:

Jesus uppfyllde hela denna offertjänst!