25 - Tsav - "Befall"
25 - Tsav - "Befall"
3 Mos 6:8 - 8:36
Nu är det veckan innan påsk för oss i Sverige, men i den judiska världen börjar deras påskvecka nu på lördagkväll, den 14:e Nisan. Eftersom vår kultur utgår ifrån solkalendern och bestämdes på 300-talet av katolska kyrkan men den judiska kalendern följer månens cykler, blir det lite förskjutet emellanåt. Så egentligen är det en påsktext denna vecka, men vi tar den nästa vecka här i bloggen.
Men jag inser att det är mycket påsk över denna veckotext också. Vi ser hur tabernaklet och prästerskapet är glimtar av det som då låg och väntade på att få uppenbaras.
Man kan undra varför det var så strikta regler för alla offer och varför det var så noga med hur det skulle hanteras av prästerna. Ibland skulle man äta det och ibland inte. Andra gånger skulle man bränna upp delar av offret medans andra tillfällen skulle allt brännas upp utanför lägret. Blodet skulle strykas på altarets horn eller tas in i tabernaklet och bestänka förhänget till det allra heligaste och rökelsealtaret. Det var mycket att hålla reda på men eftersom det dagligen utfördes i kombination av böner, så var det viktigt att inga avvikelser skulle få förekomma. Börjar man vika av från instruktionerna blir det snart något helt annat och man har missat målet. Den skuggbild som det skulle vara blir något oigenkännbart.
Varje morgon, efter mörkret men före gryningen, började arbetet i templet. Tamidoffret, brännoffret, som legat på altaret över natten hade nu blivit till aska och man skulle ta bort det för att ett nytt tamid offer skulle läggas på altaret. Ett lamm på morgonen och ett lamm på kvällen. Däremellan lades alla andra offer in på altaret. Denna morgongudstjänst kallades shacharit gudstjänsten och kvällsoffret som var vid tretiden kallas minchah. Det som också hela tiden skulle vara på plats var de tolv skådebröden som representerade de tolv stammarna och minorahn skulle ständigt brinna framför förhänget till det allra heligaste.
Aftonbönen, maariv, var templets nattskift. En tung och krävande uppgift i nattens mörker bland eldslågorna. Nu gällde det att se till att allt brann upp på altaret genom att hela tiden tillföra färsk ved. Elden fick aldrig slockna och på morgonen var det dags att återigen ta bort all aska, tillföra ny ved och ett nytt lamm. Bön under nattskiftet i templets tid kommer från Ps 134: 1-3
Hela tiden försoning och rening.
Det viktiga var att hela tiden se till att man distanserade sig från grannfolkens avgudadyrkan. För dem var det en ritual att dricka blod, för att få del av kraften från sin gud, men här - bland Israels folk - gäller något helt annat.
Syndoffrets blod, det heligaste bland alla offer, var det enda offer vars blod bars in i tabernaklet, och en gång om året gick man hela vägen in i det allra heligaste också. Varje droppe blod var dyrbar och inget fick komma utanför lägret. Det var prästernas och hela folkets syndoffer man bar fram, vars blod vittnade om försoning och rening. För detta offer gällde det att den döda kroppen sedan skulle brännas upp utanför lägret.
När det var dags att bygga templet flera hundra år senare, tar man med sig offer- och prästtjänsten. Sånger och böner har lagts till av bl.a. kung David, och psaltarens sånger och böner är nu en del av deras liturgi. När templet blev förstört kunde man inte längre offra, eftersom det var enda platsen som offer fick utföras. Men bönerna vid dagens olika tidpunkter lever vidare. Man ser till exempel hur Daniel ber tre gånger om dagen när han är i fångenskap i Babylon. Det som gör denna tradition så tydlig och levande utgår bland annat från Hosea.
Tag med eder böneord och vänden så åter till HERREN;
sägen till honom:
"Skaffa bort all missgärning och tag fram goda håvor,
så vilja vi hembära dig våra läppars offer,
såsom man offrar tjurar.
Hos 14:3
(1917 års översättning)
Här finns en tydlig linje av oavbruten bön under cirka 3 400 år. Men eftersom mycket att strukturerna var borta, var det viktigt att skapa den ordning som kunde hålla gudslivet levande. Här har bland annat Esra varit viktig i utformandet av amidah-bönen i synagogan och de judiska hemmen, som nu även beds vid tiden då man hade de dagliga bönerna och offren. Det är personliga böner som man ber stående.
Med tiden tillkom även bön mellan tamid offren där man citerade Shema, bibeltexter som kan ses som trosbekännelsen för lydnaden i gudsförhållandet., samt en aftongudstjänst.
Det är intressant att lägga märke till hur tidpunkterna för korsfästelsen, Jesu död och uppståndelse sammanfaller med dessa bönetillfällen av tamidoffren och Shema-bönerna.
Shema:
Hör, Israel! HERREN vår Gud, HERREN är en.
Och du skall älska HERREN, din Gud ...
5 Mos 6:4-9
Om ni nu lyssnar till de bud jag idag ger er
så att ni älskar HERREN ...
5 Mos 11: 13-21
HERREN sade till Mose:
"Tala till Israels barn och säg till dem att ..."
4 Mos 15:37-41
Eftersom tabernaklet och templet skulle vara en bild på Guds boning fick inget dödligt komma dit. Surdeg och honung var otillåtet och saltet var viktigt för att hindra förruttnelse.
Och efter tre dagar fick man inte äta köttet för då inträffade förgängelsen, döden ...
Och dödens udd är bruten ...
I detta börjar vi skönja de ordningar som var för den dödligt mänskliga naturen som behövde renas för att närma sig en helig Gud.
Några intressanta texter kan du hitta på följande ställen att läsa. Så ser vi hur lärjungarna/apostlarna relaterade till templet och dess ordningar även ca. trettio år efter att Jesus lämnat dem.
Apg. 2:15, 3:1, 10:3
Nästa vecka firar vi påsk och läser de traditionella texterna som hör till (t.ex. Matt 21-28 och de andra evangelierna, och repetera gärna texter kring uttåget ur Egypten), men veckan därpå är det dags för följande läsning av nästa veckotext:
3 Mos 9:1 - 11:47
26 - Shemini - "Åttonde"
🕎 Shabbat Shalom! 🕎
/Eleonora
Ps. Om du läser inlägget på datorn ligger en annons från blogg.se över endel av texten. Tyvärr har jag ingen möjlighet att styra över det, men i telefonen finns inte det problemet. Där ligger annonsen innan inlägget. Ds.
