inmylivingroom.se

 

Nu börjar det hända! Farao, som ansågs vara gudomlig, och Egyptens alla gudar, kommer upp i konfrontation med en Gud som man inte tidigare mött. Och nu skulle Mose få lära känna Honom och se hans namn till fullo uppenbarat, vilket inte patriarkerna hade fått uppleva. 

 

 

 

YHVH är det namn som är översatt till HERREN ( skrivet med kapitäler). Det är nu han kommer att visa sig som den som helgar, frälser, återlöser och väljer ut sin brud. Folket blir förda ut ur Egypten för att bli Guds eget folk som han leder fram till det utlovade landet. 

Men det var inte enkelt eller självklart. Folket ville inte lyssna till Mose för man var otåliga och levde under hårt arbete. Och Mose själv visade sig ha en helt annorlunda relation till Gud är hans företrädare, Abraham, Isak och Jakob. Inför Gud argumenterar, klagar och protesterar Mose - och han är den som bibeln säger fick se HERRENS ansikte. 

I den hebreiska texten står det om "en padda", och skriftlärda har funderat över detta och tror att det var till antalet en padda där andra paddor sedan kom ut ur dess mun. Det ska visst finnas en sorts padda som har den egenskapen och då är det intressant med en parallell i Uppenbarelseboken:

 

 

Den andliga världen i dåtid och framtid med ständiga konfrontationer. 

 

Så kom myggen ... Och Israels folk fick återigen uppleva hur Faraos förhärdade hjärta orsakade förskräckelse och lidande. Det här såg inte bra ut och folket led, men Mose fortsatte ...

Budskapet var klart och tydligt: Släpp mitt folk!

Om Farao nu skulle lyckas med sin vägran så skulle inte Guds löften kunna gå i uppfyllelse, men HERREN talar och Mose handlar. 

 

Vid fjärde plågan händer det! Det ska bli åtskillnad mellan folkslagen.

 

 

Här får nu Israels folk se vem deras Gud är. Hans kraft, nåd och omsorg blir fullt uppenbarad. Vad som händer i varje plåga är att man kommer upp emot de Egyptiska avgudarna i en konfrontation. Nilen hade sin gud, paddorna likaså och även alla andra plågor representeras av deras gudar - de tio plågorna.

 

I detta veckoavsnitt finns ett par intressanta versar som rabbiner har utgått ifrån när man sammanställde ordningen för påskmåltiden, som Gud uppmanade man skulle fira  år efter år när man kommit in i löfteslandet:

 

 

Här finns de fyra bägarna som skall drickas under påskmåltiden:

1. Helgelsens bägare som symboliserar när de skall föras ut.

2. Frälsningens bägare när de räddas.

3. Återlösningens bägare är försoningen

4. Erkännandes bägare är när Gud tar dem som sitt folk.

 

Gud har börjat sin räddningsplan och gör skillnad på folken genom den helgelse som man går igenom. Man blir räddade och återlösta, och här är vi framme vid den tredje bägare som omtalas när Jesus hade sin sista måltid med lärjungarna.

 

 

 Den sista bägare representerar "bröllopsfesten" vid Sinai.

"Ta er" i v.7, har betydelsen att man tar sig en hustru. Gud befriar sin brud och för henne ut i frihet. Den slutliga bröllopsfesten har vi att se fram emot en dag.

 

 

 Romarbrevet talar om hur vi hedningar får bli inympade i det ädla olivträdet (Rom 11). Gud har inte bytt bort sin brud (ersättningsteologi) och inte heller har han "två fruar". Vi är alla delaktiga i förbundet med Gud genom Jesus. 

Messias kommer tillbaka och hämtar sin brud ....

Och vi är framme vid sista bägaren.

 

15. Bo - "Kom " 😊📜 

 

 

Nu kliver vi in i Exodus, 2:a Moseboken, och då även 400 år framåt i tiden. Händelserna kring patriarkerna ligger ca. 2000 år f. Kr. och nu är vi då alltså framme vid ca. 1400 år f. Kr. Det har varit en tyst period, precis som mellan nya och gamla testamentet - och då också på 400 år.

 

Det finns jämförelser man kan göra mellan 2:a Mosebok och psaltarpsalmerna 42- 72, "Folket som fördärvat och sedan återupprättat". Oral Roberts har i sina predikningar ställt frågan för olika bibelböcker, "Vem är den fjärde mannen (Messias) i den brinnande ugnen?" och här ser vi "Påskalammet". Vi ser även hur Gud uppenbarar sig som återlösaren som för folket ut ur slaveri. 

 

Från slaveri till frihet, från individer till nation, från okunnighet till Torahn, och från att ha upplevt Gud långt borta - in i Guds närvaro. 

 

Vi går från en enskild människa - Abraham - till hans son Isak och barnbarnet Jakob. Vi kommer till Jakobs stora familj, som blir ett folk med olika stammar, för att nu komma vidare och bli en nation. Det var 70 personer som flyttade ner till Egypten för att nu 400 år senare vara ett folk på ca. två miljoner. 

 

Vi har här boken som visar Guds kraft genom uttåget ur Egypten. I lagen som de får del av ser vi Guds helighet och i förbundet som upprättas finns hans nåd. Vi ser hur folket kommer ut i frihet och hur man får vägledning och gemenskap. Allt detta till Guds eget folk. 

I detta avsnitt får vi se hur Mose blir den man som skulle vara med och befria sitt folk.

Så märkligt upplägg för en man som skall bli ledare för en ny nation - prinsen och fåraherden. Men uppdraget krävde svar på att förstå vem han själv, folket och fienden var - och vem Gud är!

 

 

På samma berg som han mött Gud i den brinnande busken, kommer han att få föra en hel nation till Guds berg, Sinai. Och här kommer han in i en repetition av sina 40 år i öknen, men nu med sitt eget folk och tillsammans med Gud. 

Men allt har ett pris ...

 

I historiens början möter vi bl.a. de modiga barnmorskorna och familjerna som vågar trotsa den Egyptiske kungen, för det gäller att vara lojal mot rätt överhet.

Så kan det även vara - och bli - för oss i vår tid, där vi behöver stå för det goda i en ond värld. Men syftet med allt är att vi får se Guds makt att rädda sitt folk.

Som sagt: Allt har ett pris!

 

 

Detta är ett avsnitt som kan vara svårt att översätta men har även betydelserna "Jag kommer att vara, vad Jag kommer att vara" eller t.ex. "Jag är Den som kommer att vara".

Det är tidlöst och evigt - och samma uttryck som Jesus använder inför sina lärjungar.

 

Eftersom man inte uttalat Guds namn YHVH i dagligt tal (endast översteprästerna gjorde det en gång per år på Yom Kippur och har inte heller gjorts långt före Jesu tid vilket gör att man inte heller känner till det "rätta" uttalet), används istället Adonai (Herren) eller Hashem (Namnet) som är de omskrivna hebreiska Gudsnamnen. När vi ser HERREN stavas med kapitäler (vilket Bibel 2000 inte använder), betyder det att den hebreiska texten använder Guds personliga namn. 

 

I den kallelse som Mose får från Gud ställer både han själv och Gud en fråga:

 

 

Det som en gång var Mose arbetsredskap, blev nu en andlig kraft att rädda sitt folk, genom att visa Guds makt övet Egyptens alla gudar. 

Men det var inte längre Mose stav ...

 

 

Det som är vårt liv och vår vardag kan, som för likt Mose, bli en andlig konfrontation med Guds kraft involverad. 

Människor kallas ut ur slaveriet, till kunskap om vem Gud är. Där finns frihet och gemenskap

- ett heligt liv i Guds närvaro.

 

 

14. Va´era - "Jag uppenbarade mig" 😊📜 

 

Bibeln är en märklig bok - och fascinerande! Berättelserna har egna berättelser inne i sig, och den fysiska världen har andliga dimensioner. Allt på samma gång! Men ibland "ser vi inte skogen för alla träd".

 

Vi ser hur Jakobs namn växelvis används som Israel. Det namn han fick från sin far och det namn som Gud gav honom. Det fysiska och det andliga. Men Israel står även för hans avkomma, Israels barn. 

Efter 22 år får Jakob veta att hans son Josef lever och då händer något med Jakob. Det står att han får liv (chai) vilket gjorde att tiden i Egypten blev mycket speciell och glädjefylld för honom.

Jakob levde (chai) i Egypten, men folket, Israel, de bodde (yashav) i landet. Det är alltså skillnad på att leva och att bo. 

 

 

För oss är det en slående parallell. Vi "bor" i denna värld, men vår ande "lever" i en andlig värld i väntan på vårt löftesland. 

 

Jakob förstår att hans tid börjar gå mot sitt slut. Han har gjort sina förberedelser och ska nu se till att allt blir enligt planerna. Gravplatsen, landet, uppdraget, ledarskapet ...

Men likt sina förfäder blir det omvänt på ett och annat. Naturliga och traditionella ordningar sätts återigen ur spel när Jakob ska välsigna Josefs två söner Efraim och Manasse.

Och nu händer något märkligt! Han tar dessa pojkar, som nu bör vara i 20-25 års ålder, i sitt knä och enligt en ceremoni från antikens tid adopterar han dessa pojkar. De blir adopterade in bland bröderna, in bland Israels barn - och Josef, genom sina söner, får en dubbel arvslott av landet. 

 

Nu var det dags för Jakob att välsigna alla sina söner. Men när han har Efraim och Manasse framför sig lägger han händerna i kors, och Josef inser situationens allvar och protesterar. Men Jakob vet vad han gör. Den yngre, Efraim, ska bli större än den äldre, Manasse - och historien upprepar sig ...

 

 

Josef var Jakob och Rakels förstfödde son, medans Jakob och Leas förstfödde son var Ruben, men även han, Simeon och Levi blir åsidosatta. De hade var och en på olika sätt missbrukat sin rätt. Nu stod Juda på tur - han som lät sätta sitt eget liv på spel för att rädda sin yngre bror. 

 

Juda, blir nu den blodslinje som Messias föds utifrån och får nu del av tronen. Josef, vår stora förebild och exempel på Messias, får en dubbel arvslott av landet genom sina "bröder" Efraim och Manasse.

 

 

"Kommande dagar" kan även översättas "Sista dagar". Vad kan mera finnas i berättelsens berättelse än Messias tron och arvslott?

 

 

Josef (som fick förstfödslorätten) vars söner, Manasse och Efraim, som var från ett hedniskt sammanhang, blev adopterad in i Israel med samma rättigheter som de övriga bröderna. De fick kliva in i nya identiteter efter att aldrig tidigare ha mött sina bröder. De som fått namnen som betyder "glömska" och "fruktsam" får nu lära känna sina bröder, vilka nu även fått möta och känner igen sin bror Josef. 

 

Är det här vi står och väger i vår tid? Vi har börjar se hur ersättningsteologin inte längre håller utirfån vad Guds Ord säger. 

Hedningarna som blivit inympade/adopterade in i familjen ...

Som glömde bort fadershuset ...

Men ändå på något märkligt sätt fått del av välsignelsen och varit fruktsam ...

Är det "vi" som får möta "bröderna" och de känner igen sin bror - tillslut ...

 

 

Så avslutar vi denna bok, Genesis med rabbinernas tillägg:

 

 

Varför läser vi vecka efter vecka texter från Gamla testamentet?

Här finns hemligheter fördolda som vi upptäcker när vi börjar läsa och intressera oss för vad dessa böcker har att förmedla in i vår tid, men egentligen vore det mera korrekt att kalla den delen av Bibeln för de Hebreiska skrifterna.

Under den tid när Bibelns böcker sammanställdes hade man låtit Israel ersättas av kyrkan och då blev resultatet att man även ersatte allt med ett nytt förbund. Ska vi dock hålla en liten dörr på glänt till dessa skrifter,  så kan man se hur kyrkan bejakat alla underbara löften, medans det övriga fick gälla det judiska folket ...

 

Den hebreiska bibeln kallas för Tanach, T N K. Det är Torahn (Moseböckerna), Profeterna (Neviím) och Skrifterna (Ketuvim). Det är dessa skrifter Jesus talar med Emmausvandrarna om.

 

 

I denna veckas text finns många personer med i berättelsen, men man kan se vid sidan av huvudpersonen själv, Josef, hur Juda och Benjamin har centrala roller. 

Vi är påväg in i nästa generation. Vi har mött Abraham, Isak och Jakob och nu går släktlinjen vidare till Messias genom Juda. 

Men vem skulle tro att han kunde bli utvald? Var det inte Juda som föreslog att man skulle sälja Josef till ismaeliterna (1 Mos 37:26-27)?

I denna berättelse kan vi se Josef som en fantastisk förebild på Messias. Alltifrån att ha varit utstött, föraktad och fängslad, till att bli upphöjd och erkänd.

 

 

 

Men Juda gör också sin "resa" mitt ibland sina bröder. Medans Ruben var beredd att offra sina egna söner för att försäkra sin far om att Benjamin skulle komma tryggt hem, så kliver Juda fram och tar själv ansvar. När Benjamin blir ertappad med att ha Faraos bägare, är kravet att han ska bli Faraos slav. Där och då tar Juda sitt fulla ansvar, och ber om att han själv ska få bli Faraos slav i stället för Benjamin.

 

 

Här ser man storheten i hela berättelsen. Det människor kan göra mot oss förändrar inte Guds suveräna plan. Hur märkligt vi än kan uppleva det, kan människor vara redskap i Guds hand.

 

 

... och det är fem år kvar av hungersnöden.

Mitt i denna berättelse kan det också ligga en hemlighet. Det har alltid funnits genom tiderna en liten kvarleva som inte förkastat Messias, den troende judendomen, de som levt i tron på Messias. 

En liten intressant detalj i sammanhanget är att Paulus, hedningarnas apostel,  är den ende aposteln som nämner om vilken stam han tillhör. Han var av Benjamins stam. Och området där templet stod tillhörde Benjamins stam. 

 

Längre fram i berättelsen kommer vi se hur Kanaans land delas upp mellan stammarna. Josef fick aldrig något eget landområde, men hans söner Efraim och Manasse blev omnämnda som ägare. 

I vår tid är Jesus omnämnd genom de troendes vittnesbörd. Vi förvaltar ett område som blivit oss tilldelade. 

Vi blir också omnämnda som hans barn ...

 

 

 

Nu kommer vi in i nästa veckas avsnitt!

 12. Vayechi - "Han levde" 😊📜 

 

Hur ska man kunna försonas med den som man svikit och lurat? Eller, å andra sidan, hur ska man kunna försonas med den som svikit och lurat - och man beslutat sig för att döda?

Åren som går kan göra sitt, men kanske finns det ändå några skärvor kvar som gör det svårt att helt hitta tillbaka till varandra när man är två parter med helt olika planer i livet.

Viljan fanns och våra huvudpersoner i denna text, Jakob och Esau, fann en väg vidare, om än på något behörigt avstånd. 

 

Jacob ska nu möta sin bror Esau och fruktan och dåligt samvete gnager inom honom. Och inte blev det bättre när han hörde att Esau kom emot honom med en här på 400 personer. 

För att åtmistone försöka rädda något av sin familj och boskap delar han upp dem i två läger. Men mänskligt planerande är inte Guds väg. 

 

I nattens mörker brottas han med en Herrens ängel som är Messias, och Jakob begär välsignelse för att i gengäld ge upp i lydnad och tillbedjan. Någonting händer här som årens utmaningar inte riktigt kunnat forma i hans liv. 

 

 

Egentligen är det ingen av dem som vinner i den fysiska kampen, men Jakob kommer till en punkt där han kapitulerar. För att få del av välsignelsen som han redan i moderlivet hade jagat och kämpat för, är det hit till denna punkt han måste komma.

Här kom segern och han blir välsignad, och han får ett nytt namn - Israel - och en ny natur, ett namn som i sin form kan betyda "att kämpa och segra."

 

Så möts bröderna i en hjärtlig omfamning, och det man fruktat uteblir. Att mötas efter alla dessa år är läkande för dem båda.

Men var ska man bo? Här ser vi hur vägarna skiljs åt, för Esau har bosätter sig österut, medans Jakob är fullt medveten om sin familjs historiska platser. 

Under en tid bor Jakob i Suckot och bygger sig temporära hyddor. Det är också troligtvis efter den platsen som lövhyddorna fått sitt namn sucka, och i en sådan som Jesus föddes. 

 

Familjen flyttar vidare och nu har barnen börjat bli tonåringar. När man kom till landet var de mellan 6-12 år gamla, men nu några år senare som giftasvuxna, blev de intressanta för grannfolken. Kulturer krockar och hederskulturen driver två av Jakobs söner till att dra olycka över dem alla. Det var mycket som blev fel, och deras enda räddning är att komma rätt och i linje med Guds tilltal.

Men kanske finns det en spricka i familjen, något som man inte lämnat eller gjort upp med?

 

Jakob får nu ett tilltal från Gud. Uppdraget i landet får man inte försumma.

 

 

Det går inte att närma sig Gud hur som helst, för visst fanns väl kanske Labans husgudar kvar, de som Rakel hade gömt i kamelsadeln? Och alla örringar som användes som amuletter, hur var det med dem? 

 

 

 

Jakob gräver ner alltsammans på en plats där Abraham hade byggt ett altare. Det är precis som om han vill bekänna för sin farfar att de syndat men nu omvänder sig. 

Här ser vi också den tidiga dopritualen, ett reningsbad, som är betydelsen av uttrycket "att rena sig och byta kläder."

Allt inför gudsmötet i Betel som hela hans folk var kallade till!

 

Återigen välsignar Gud honom och påminner även om att han inte lägre heter Jakob. Hans namn är Israel!

 

Gud sa till honom :

 

 

Här och nu vid samma tillfälle får hela släkten höra om den kallelse och uppdrag som ligge på dem. Var och en av alla barnen har sin del i uppdraget.

Men ... :

Ismael, Abrahams son, hade lämnat.

Esau, Isaks son, hade lämnat.

Det var genom Jakobs familj löftet skulle gå vidare!

Det är Abrahams, Isaks och Jakobs Gud det handlar om!

 

När hela familjen lämnar Betel efter denna uppenbarelse för att bege sig till Betlehem, Efrata, dör Rakel i barnsäng när hon föder Josefs lillebror Benjamin. Ett hårt slag, precis efter välsignelsen och tilltalen ...

 

Efter en tid är det så dags för Jakob och Esau att återigen mötas, men nu är det begravning av deras far.

Men hur var det nu, sa inte deras far Isak något om detta kanske ca. 25 år tidigare, när han ville välsigna sina söner och hela dramat av svek utspelade sig? 

 

 

Var det ett förhastat initiativ eller var det en önskan att planera i god tid för framtiden?

 

I hela denna berättelse ser vi så mycket av våra mänskliga drag av osäkerhet, självhävdelse, bortförklaringar, svek och lögner. Vi kan se det som omvägar, misslyckanden, eller forcerande händelser.  Men trots allt detta finns Guds suveräna plan med - hela tiden!

 

Går vi tillbaka till mötet mellan Jakob och Esau finns det metaforiska kopplingar som kan vara intressanta att reflektera över och lägga märke till som leder tankarna till två läger.

Kungariket Israel delades i Norra och Södra riket, där Israel hade 10 stammar och Juda stam hade tre stammar, Benjamin, Juda och Simeon. De båda stammarna mötte anfall och blev deporterade. Ena till Assyrien och den andra till Babylon. Två skaror.

Judar och kristna mötte sitt motstånd i Rom, som är enligt judisk tradition en symbol på Edom, Esaus område. Och vi får två skaror även här. 

Gud har bevarat sanningen om buden i sin Torah och sanningen om sin Messias, men under lång tid i var sitt läger. Det som nu är intressant att se, är hur man från båda sidor börjar upptäcka sitt släktskap och sina dyrbara skatter som tillhör båda skarorna. 

 

Det finns en förening som uppenbarelseboken talar om:

 

 

Kan det vara detta som Guds Ande vill göra i vår tid? En förening av det som en gång blev splittringen mellan skarorna. 

Att hålla fast vid Guds bud och tron på Jesus ...

 

 

9. Vajeshev - "Han bosatte sig" 😊📜 

 

I veckans fyra kapitel utspelar sig händelserna över en tidsrymd på tjugo år.

Den unge Jakob som vanligtvis höll sig hemma hos sina föräldrar fick fly ut ur landet när han blev avslöjad av sin bror Esau, för att ha lurat till sig välsignelsen av sin far Isak - och då med sin mor Rebeckas hjälp! Påväg till sin morbror Laban i Haran får han ett mäktigt gudsmöte. 

I denna text kan man ana att han ännu inte överlåtit sig till Gud, när han säger:

 

 

I drömmen uppenbarar sig Gud och ger honom förvissningen om hans uppdrag i livet. Han ser änglar gå upp och ner på en stege, och längst upp står Gud själv.  Här är det inte något Babels torn med mänskliga förmågor, för att nå upp till Gud, som visar sig. Nej, Gud själv tar initiativet och talar!

 

 

... och förbundet bekräftas!

 

Efter en lång resa kommer han fram till sina släktingar i Haran som han aldrig tidigare mött. Men här möter han släktdragen av lögn och svek som han själv varit involverad i med sin familj. 

Och det judiska talesättet bekräftar historien: " Fädernas gärningar visar sönerna vägen." 

 

Jakob kommer överens med sin morbror Laban att arbeta sju år för att få sin älskade Rakel. Men på bröllopsnatten inser han att han blivit bedragen, när han upptäcker att det är hennes äldre syster Lea som han fått till hustru. Det är bara att arbete sju år till, för deras tradition tillät inte att den yngre blev bortgift före den äldre, vilket Laban inte berättat.

Och så var det hans lön för arbetet med fårhjordarna ...

Tio gånger ändrades lönen, och efter sex år med väl beprövat tålamod gav han upp och flydde med allt han ägde - men han hade hört Guds tilltal!

 

 

Men det var inte bara arbetet och hans morbror Laban som var hans stora utmaning i livet. Kvinnorna kring honom, Rakel och Lea, hamnade i en inbördes tävlan, och drog även in sina tjänsteflickor i denna röra. Lea kämpade för att vinna Jakobs kärlek, men trots alla barn hon och hennes tjänsteflicka födde var det Rakel, som var barnlös,  som Jakob älskade.

Tyvärr Lea, kärlek kan aldrig förtjänas!

Efter många års väntan föder Rakel tillsist en son som får namnet Josef.

 

Utifrån alla namn som Jakobs alla barn får, kan vi se hur familjerelationerna och förväntningarna tar sig uttryck. Mitt i detta finns en profetisk linje som med tiden kommer att uppenbara och visa Guds handlande med sitt utvalda folk i förbundet. 

 

Under åren Jakobs familj bott hemma hos Laban, hade han nog fått tid att fundera på sin släkt. Vad var det som gjorde att hans farfarsfar Tera hade lämnat sin bror Nahor som var Laban och Rebeckas farfar, kvar i  södra Babylon, och själv flyttat iväg med sin son Abraham och sin brorson Lot påväg till Kanaans land?

Hade inte Jakob sett hur Laban hade en livsstil av svek och lögn? Och om han tänkte efter ... hade inte hans mor Rebecka, som var Labans syster, drag av det också? Hon hade väl ändå varit med och lurat sin egen make ...?

 

Det är många frågor att fundera på, och nu när Jakob är påväg tillbaka till sitt land efter 20 år.

Så händer det igen!

Lögn och bedrägeri!

Rakel har stulit sin far Labans husgudar och gömmer dem i kamelsadeln så ingen ska hitta dem!

Vad skulle hon ha dem till? Att ha dessa husgudar i sin ägo skulle kunna vara ett sätt att säkra sitt arv, för deras far, Lot, var inte mycket att lita på. Men kanske finns det ändå en annan förklaring?

 

Vi läser i 1 Mos 30:27 att Lot använde sig av spåtecken, och här kan Rakel vara förutseende genom att förhindra sin far att använda dem, för att han med onda andras hjälp skulle kunna mana fram krafter att hindra dem att dra vidare. 

 

Ständigt denna kamp - ständigt denna flykt ...

Jakob flydde för Esau.

Jakob flydde för Lot. 

Farao förföljde Israels barn ut ur Egypten.

Israel drivs ut av Assyrierna.

Juda tas till fånga av Babylonierna.

Judarna drivs ut ur landet av romarna.

Nazizterna skapar getton, fångläger och dödsfabriker ...

 

Men så händer något för Jakob på resan hem!

Strax innan han möter Esau, som han bedragit, får han en liknande upplevelse som han hade för tjugo år sedan: Han möter änglar! 

 

I sitt förra möte på väg till Haran såg Jakob hur änglarna gick upp och ner på den stege som var rest upp till himlen. En gammal judisk  bibelkommentator, Rashi, från 1000-talet, framförde teorier om att det var ett vaktombyte inför Jakobs inträde i ett nytt land, som nu hade andra faror och problem. 

På hemvägen till Kanaans land får han återigen änglabesök, och det är strax efter en utmanande drabbning med sin svärfar Lot som förföljt dem i tre dagar, för hur ska man orka ta ännu en fight - och den med sin egen tvillingbror?

 

 

Det kan även översättas "två skaror/läger." 

 

Änglarna som steg ner den gången för 20 år sedan, var beredda att gå med Jakob inför mötet med släkten i Haram och det som då väntade honom.

Nu var det dags igen - men på hemmaplan!

I den stora utmaningen, att stå ansikte mot ansikte med den man bedragit,  visar Gud att han finns med i dramat. 

 

Mitt i allt svek och bedrägeri har Guds hand hela tiden varit med och format utvecklingen - även om det tog några år extra. Men människans karaktär tar tid att bearbeta och husgudar kan man inte fly ifrån - de måste tas bort från sin plats där det utövats kontroll och manipulation. 

 

Vad gick Rakel igenom under alla dessa år som barnlös? Vad formades inom henne, och hur många gånger hade hon inte ropat till den Gud som hon hört Jakob berätta om? Hans far och farfar hade upplevt märkliga gudsmöten men berättelserna om Sara och Rebecka var det som kändes bekant och återigen upprepades.

 

Går vi händelserna något i förväg kan vi se att hennes son Josef växte upp och utvecklade en helt annan karaktär än sina bröder, för var det inte något annat över Josef?

Historien upprepade sig återigen när han blev sviken och bedragen av sina bröder, men han var rustad för att rädda ett helt folk och hela sin stora släkt med tiden.

Hade hans mor varit med och brutit något av det som släkten i Haram, som låg i södra Babylon, hade levt i och som Gud en gång kallade Abrahams far Tera att dra bort ifrån? 

Här har jag vänt och vridit på berättelsen och vad finns det här som kan beröra oss i vår tid?

 

Ibland dröjer det länge att få det vi drömmer om, och kanske blir det ett och annat som stör våra planer. Men det finns guldkorn på vägen, om vi bara tar oss tid att upptäcka dem.

Och det här med karaktärsdaning ... ja, det händer bara av farten om vi involverar Gud i våra liv. Då händer det oundvikliga: Vi behöver avskilja oss och "dra vidare" och utmana tidsandan!

 

Och kanske, om vi vågar titta med tidens glasögon, finns det ett och annat att upptäcka. Det handlar om ett folk som ska avskiljas för ett uppdrag för världen - och då kan inte vilket skräp och skrot få följa med. 

 

 

 

 

Man brukar tala om hur generationer förvärvar, för att i nästa generation ärva och tillslut fördärva. Någonstans på vägen kommer man längre bort från utmaningarna som tidigare generationer fick genomgå och priset man fick betala, för att förvärva t.ex. egendom eller tronföljd.

 

I denna veckas text får vi följa Abraham, Isak och Jakob. I varje led hade det kunna bli fel, och det blev det ju faktiskt också, men mitt i allt hade Gud sin hand med i hela utvecklingen. Vi möter bl.a. svek och lögner, för att här inse att Guds löften gick vidare, inte tacka vare dem, utan faktiskt trots dem. En intressant reflektion när vi själva kan se oss som misslyckade brustna kärl.

 

I dessa kapitel får inte Isak så stort utrymme. Han är en länk som för förbundet vidare. Men vi kan se tydliga paralleller mellan honom och hans far Abraham. Det dröjde många år innan deras fruar kunde få barn, de ljuger om att de är deras systrar, och de gräver brunnar. 

Isak var noggrann med att hålla sig till förbundet och inte lämna landet. Vare sig det handlade om att hämta en hustru från sin släkt i ett annat land, eller att stanna kvar i landet, trots den svåra hungersnöd som uppstod. Mitt i den svåra hungersnöden flyttar han till en plats där filisteerna bor. Ett område som inte var hans, men till ett folk som hans far hade ingått ett förbund med. Han sår och får enorma skördar som blir hundrafaldigt - mitt under värsta torkan!

Allt detta får hans tvillingsöner, Esau och Jakob vara med om. Pojkarna som ända sedan födseln tjafsat om än det ena och än det andra. Här behövdes det säkert stor portion av tålamod. Hur ska arvet kunna gå vidare när man inte värdesätter sitt arv av förstfödslorätt utan byter ut den mot en tallrik soppa?

 

Så olikt sin far! I hungersnöd väntade Isak på att löftet skulle uppfyllas, att Gud skulle bereda en utväg, men själv lät Esau sig förledas av impulsen av att snabbt få mätta sin hunger, och vi nu ser hans likgiltighet och hans sanna natur. 

 

Det märkliga är hur berättelsen fortskrider. När Isak ligger på dödsbädden tar Rebecka saken i egna händer. Under sin graviditet hade hon upplevt hur barnen hade bråkat i magen, och hon blev missmodig och frågade Gud om detta:

 

 

Isak som nästan är helt blind verkar även ha en andlig blindhet i stundens allvar på dödsbädden, och går på traditionen att den äldre skall ärva, medans Rebecka tar saken i egna händer fastän Gud talat till henne att "den äldre skall tjäna den yngre." Har hon inte hört vad som hänt sina svärföräldrar när de tog saken i egna händer och Ismael föddes? Var inte Gud mäktig nog att göra det osynliga och omöjliga möjligt?

 

Så kom då stunden när välsignelsen skulle överföras. Genom lögn från både Rebeckas och Jakobs sida kommer välsignelsen Jakob till del, fastän Isaks önskemål var att ge den till Esau.

Nu har Jakob lurat både sin far, genom att klä ut sig, och sin bror. En dyr läxa som han med tiden skulle få betala igen. Men, mitt i allt detta hade ju Esau faktiskt bytt bort sin förstfödslorätt. En uppgift att vara familjens präst och ledare för att bära arvet vidare. 

 

Det märkliga, eller ska vi säga fantastiska i hela denna berättelse är, att Gud gör som han vill mitt i röran!

Och så svårt för oss att förstå!!

Gud utväljer inte på grund av meriter.

I sin allmakt är det viktigt att se att allt handlar inte om rättvisa. Skulle det göra det vore det ute med oss allesammans. Vi får helt enkelt konstatera:

Guds löften gick vidare, inte tacka vare dem, utan faktiskt trots dem!

 

 

I denna berättelse får vi även en koppling till den första messianska profetian i bibeln, eftersom Jakob höll i Esaus häl vid födseln:

 

 

Jakob kommer från ett hebreiskt grundord som betyder "häl", men kan även ha betydelsen "bedragare". Längre fram i berättelsen får Jakob namnet Israel, när han lämnar sitt namn efter naturen, och med ens ser vi utvecklingen som kommer mellan Messias och fienden. Och Israels folk har hamnat mitt i denna strid! 

Jakob - "den som håller i hälen" - kan även ha betydelsen "ersättare". Och kanske gömmer sig även här en sanning? Messias som vår ersättare, han som bar vår synd och skam i vårt ställe ...

 

Och så Esau ...

Han som gärna drog iväg långt bort från hemmet för att jaga ...

Bibeln talar om en annan stor jägare som hette Nimrod (800 år före Esaus födelse), och var Noas barnbarnsbarn. Det står om att hans rike hade sin början i Babel och att han även bl.a. byggde upp Nineve.

 

Vi läser om hur Esau blev stamfader till edomiterna, ett folk som Israels barn med tiden kom i krig med, när de lämnade Egypten på väg till det förlovade landet. Längre fram i historien kommer edomiterna att även stödja och samarbeta med Babylon när Jerusalem blir belägrat. 

Cirkeln knyts av de makter som vill stå emot Guds planer ...

 

I judisk historia har man traditionellt tolkat Edom som Rom, och sedermera som kyrkan. Precis som fiendskapen började mellan bröderna Esau och Jakob, och därefter gentemot romarriket,  har tyvärr även brödraskapet mellan de kristna och det judiska folket varit präglat av fiendskap och oförståelse. 

 

Kan vi i vår tid börja få se en försoning?

Kanske nästa veckas paracha är det vi genomlidit som kyrka sedan 300-talet? 

 

   

 

Nu har vi kommit till veckoavsnitt 5 i vår bibelläsningsplan, och min förhoppning är att du nu under den gångna veckan har läst det avsnitt som nu läses i synagogan på sabbaten. 

 

Växlingen mellan generationer är alltid en svag länk. Har man överfört förståelsen av äkthet, trohet och överlåtelse av sin övertygelse? Det får inte gå fel nu när matriarken Sara dör, och traditioner av tro och liv ska föras vidare, för det finns bara en länk vidare in i framtiden, löftessonen Isak.

 

Det är en vacker berättelse om hur värdefulla egenskaper kan leda människor rätt i uppdraget och i livet. Abraham sänder sin tjänare långt bort till det land där han en gång föddes. Uppdraget är att finna en hustru åt sin ende son som han fått med sin hustru Sara som han nyligen begravt. 

 

Noggrannhet och överlåtelse hos Abrahams tjänare var styrkan, men framför allt hade tjänaren förstått vem hans herre var när han bad:

 

 

Det handlar inte om nåd i allmän betydelse. Texten talar om att visa "chesed", ett ord som lyfter fram betydelsen om att visa trohet till förbundet. Det handlar alltså inte om allmän välvilja att kunna utföra uppdraget, utan om insikten av att ett förbund hade ingåtts.

 

 

I denna bibliska text kan vi läsa den historiska berättelsen och tolka den som det står, men samtidigt vet vi att det kan finnas så mycket mera att upptäcka av det som finns fördolt. Det är som flera lager i Guds Ord och det är något som vi kan se att också författarna till de apostoliska skrifterna förutsatte att det var på det sättet. 

 

I bl.a. Gal 4: 21-31 finns en jämförelse att Sara är som Jerusalem och templet. Men när hon dog en tid efter att Isak blivit bunden för att offras, blev hennes tält tomt.

Och efter Jesu död blev templet tomt och nedrivet ...

Och Abraham söker en brud till sin son Isak - och finner Rebecka.

Och Gud söker en brud till sin son Jesus - och finner församlingen.

Och tjänaren är ivrig att utföra uppdraget.

Och den helige Ande är hjälparen ...

 

Så börjar den långa resan för Rebecka ...

Och en kväll händer något!

 

 

 

Som troende har vi sagt vårt "ja". Vi är på en resa för vi har fattat ett beslut - och vi står för det, precis som Rebecka. Men dagarna går och resan är lång och kvällen är sen ...

Vad ska vi göra då?

 

- Lyft blicken och se lite längre bort.

- Stig ner och ta initiativ för att uppmärksamma det du upptäckt.

- Fråga - och tjänaren vill svara dig.

 

Länken mellan generationerna knyts samman när Rebecka kommer till Saras tält, och härligheten återvänder. Isak har fått sin brud.

Vi kommer som bruden till det himmelska Jerusalem, där vi möter vår brudgum Jesus. 

 

Kanske du ska läsa texten en gång till, och nu med lite andra "glasögon"?

Vi ser parallellerna och bilderna, men samtidigt Guds frälsningsplan där han använder människor som gensvarat till Guds kallelse för ca. 4000 år sedan. Ett folk som förstått vad det innebar att vara i förbund med HERREN vår Gud. Generationerna avlöser varandra, men utmaningarna finns där hela tiden. 

Noggrannheten i uppdraget ...

Det måste hålla för nästa generation - också!

 

Nu har vi kommit till del fyra för er som följer med i resan genom de fem Moseböckerna under ett år. Ett nytt kapitel försöker jag lägga ut till varje sabbat.

Välkommen att följa med!

 

Varje vecka läser man i synagogan ett avsnitt från Moseböckerna. Det är en uråldrig tradition som praktiserades redan på Jesu tid. Förra veckans avsnitt, Lech Lecha, inleddes med de löften Gud gav Abraham om det land han skulle visa honom och ge till hans efterkommande. 

År 70 e.Kr. förlorar man sitt land efter Titus erövring, och så följer det slag i slag en kamp om landet.

Året 1917 läser man i synagogan utifrån sin kalender, den förutbestämda texten från läsplanden som rabbinerna satt samman, och någon dag senare, 2:a november 1917  undertecknas Balfourdeklarationen, som stöder upprättandet av ett judisk hemland, och Guds Ord befäster återigen rätten för det judiska folket att leva, bo och äga detta land. 

Under århundraden har dessa parasha (veckoavsnitt), sammanfallit med ett flertal historiska händelser som med kraft understrukit Bibelns trovärdighet på ett märkligt sätt. (Vill du få del av dessa kan du läsa Jonathan Cahns bok "Oraklet")

 

Det som gör bibelläsningen så spännande och fascinerande på flera olika sätt, är att upptäcka de olika bottnar, djup och paralleller som finns. Att jämföra de hebreiska skrifternas texter och berättelser (GT) med de apostoliska texterna (NT), för att ta det vidare in i vår tid och därefter framtiden kan vi få del av allt detta. Här får vi verkligen be att Guds ande hjälper oss att få bort den slöja som hindrar oss att se Guds hemligheter som han vill uppenbara. 

 

I veckans avsnitt får vi se hur tre män, Herrens själv och två änglar, besöker Abraham och Sara och meddelar att de ska bli föräldrar till en liten son. I detta glädjerus fortsätter Herren att tala:

 

 

Här lyfter Gud Abraham vidare, bort från hans självupptagenhet av sin kallelse och glädjen om hur Gud "löst" hans problem av att sakna en arvinge. Nu handlar det om att göra allt han kan för att rädda de rättfärdiga från domen. Där fanns Lot och hans familj och nu börjar "köpslåendet" med Gud om deras räddning. I vår tid skulle vi nog kalla det för förbön för sin släkt. 

Och här kanske både du och jag bör rannsaka oss ...

 

Men vad var Sodoms synd?

 

 

 

Nu får Abraham för sig att flytta vidare och återigen ställer han till det, trons fader, när han ljuger om att Sara är hans syster och hon blir förd till kungens harem. Gud måste verkligen ha gjort något mirakel med denna 90-åriga kvinna när hon fortfarande är så attraktiv, eller hur?

Hela berättelsen handlar här om synd och misstag, som resulterar i barnlöshet bland kvinnorna i kungens närhet, men även om förlåtelse, omvändelse och förbön, som resulterar i Saras graviditet och Isaks födelse.

Ibland är det riktig kaos innan miraklet kommer!

 

Men "misstaget" Ismael har Gud också en plan för - och omsorg om! Fastän Ismael och hans mor Hagar inte passade in i den plan som låg utstakad för  Isak och hans familj, ropar en Guds ängel från himlen:

 

 

Åren går och Gud sätter Abraham på prov. Något som Gud själv även skulle göra med sin ende son Jesus. 

Offra sin son!

Abraham beger sig iväg med sin son Isak, till "ett berg som Gud skulle visa honom", som hädanefter kallades för "Berget där Herren förser." Här kallas Herren för "Herren som förser - Jehova jireh."

Här finns det tankar om hur namnet Jerusalem har uppkommit. Det äldsta namnet på staden är Salem. Det nämns om Salem när Abraham möter prästen Melkisedek från Salem. 

Sätter man samman "jireh och "Salem" kan det bli Jerusalem. 

 

Återigen ropar en ängel från himlen, men nu till Abraham: 

 

 

Har Abraham nu äntligen lärt sig sin läxa kanske? Ivern att uppfylla Guds löfte på egen hand är nu helt borta.

- "Det blir som det blir. Har Gud tänkt uppfylla löftet på detta märkliga sätt får han se till att det blir gjort - men då på hans eget sätt." Kanske var det så Abraham nu resonerade.

Det mänskliga måste backa för att det gudomliga ska bli synligt!

OCH det händer bara när kärleken till Gud är större än kärleken och överlåtelsen till kallelsen, för den kan också bli en "gud".

 

 

Vad har du sett för paralleller?

 

Omskärelsen och hjärtats omskärelse, Kol 2:11

Isak och Ismael - son efter löftet och son efter köttet

Offrandet och bindandet av Isak - och Jesus

Platsen som Gud visade för offret - platsen för templet, berget där Herren förser. Det innehåller en språklig form som ger oavslutad tid, i betydelsen " där Herren kommer att ses" en profetisk hälsning fram till Jesu närvaro på jorden och till hans andra återkomst till jorden. 

Dåtid, nutid och framtid ....

 

 

Sedan var det ju också förstås parallellen kaos som återkommer åtskilliga gånger "som ett brev på posten ..."

 

Och inte går den spirakt!

Efter att ha hört att han skall bli ett stort folk, bli till en välsignelse och få ett land Gud skall visa, börjar han tappa modet.

Han har inte någon arvinge!

 

 

Vi möter i dessa kapitel en man som förtröstansfullt vandrade vidare från det utlovade landet när han insåg att det led av hungersnöd. Det blev lite ändrade planer för en tid, och nu bor han i Egypten. Tyvärr ställer han till det för sig när han ljuger om att hans fru Saraj är hans syster, och det då blir kalabalik i Faraos palats. Mitt i allt tar Gud över hela situationen, för han har ingått ett nådesförbund med honom. Abram lämnar landet, och var då mycket rik på boskap och på silver och guld, för att återvända till den plats där han tidigare rest upp ett altare i Betel. 

Här möter vi några vi skulle kunna kalla för den "andligt troende" och den "världsligt troende." 

Det som är den stora skillnaden mellan dem, är att Abram sökte inte bara ett nytt landområde utan platsen där Herren själv bor. 

 

 

Men återigen ställer han till det för sig. Det var ju detta med en arvinge. Hur ska allt kunna fullbordas? Det Gud hade sagt måste han ju se till att det blir av, och Ismael föds, men mamman är Abrams tjänstekvinna. En liten pojke är "född efter köttet."

Åren går och nu är Ismael 13 år. En pojke som har namnet om sig att vara en vildåsna. Men mitt i allt detta säger Gud att han ska välsigna Ismael och ett stort folk ska komma från honom.

Men Guds planer kullkastas inte av människors misstag! 

 

Flera år tidigare var Abram med om en märklig händelse när Gud slöt sitt förbund med honom, och nu bekräftas det återigen och Gud ger dem namnen Abraham -far till många folk- och Sara -prinsessa. Och nu skall alla av manligt kön omskäras, ett förbundstecken.

 

I det första tilltalet Abram fick från Herren, sa Gud att han skulle göra honom till ett stort folk. Här ligger något mycket intressant fördolt!  Jag ska (assah - nyskapat) göra dig till ett stort folk. När Gud fått nyskapa Abram till en ny skapelse, Abraham (far till många folk), skulle han bli till stor välsignelse. 

 

I allt detta börjar Gud tala i klartext till Abraham och Sara, så de verkligen ska förstå Herrens planer:

 

 

Inte är det lätt att vänta, vänta och vänta på löftet. Och vilken utmaning att få barn i den åldern! Först hade Lot varit en del av familjen, med en karaktär där han var oförmögen att förstå andras känslor och behov. Så kommer Ismael, vildåsnan, som har svårt att anpassa sig och väljer att bli en del av problemet. 

Vad ska komma härnäst?

Att lita på Guds tilltal när man bär på  egna felval, misstag och dåliga erfarenheter kräver tro!

 

Vi kommer att få lära känna Abrahams barn, barnbarn och barnbarnsbarn framöver, men som en röd tråd ser vi hur Gud utväljer en man, en släkt och ett folk. 

 

Det finns ett gammalt judiskt talesätt: "Förfädernas gärningar visar sönerna vägen." Här får vi se paralleller och de stora penseldragen genom historien.  Vi ser hur Abraham fick dra ner till Egypten och hur Faraos palats drabbades av plågor samtidigt som Abram fick lämna landet med stora rikedomar. Och om vi går händelserna lite i förväg, kommer vi att se hur även Israels barn kom till Egypten, fick utstå svårigheter men räddades genom Guds ingripanden genom landsplågorna - och de lämnar landet med stora dyrbarheter. Och vi - du och jag - blir befriade från syndens slaveri för att nå löfteslandet, även om det går genom öknen ...

 

 

Det finns en undervisning som har uppenbarats allteftersom under ett historiskt tidsperspektiv, och vi får vara mitt i händelsernas centrum idag. Allt i Gamla testamentet (hebreiska skrifterna) pekar fram emot mot Jesus, Messias. Och folket, men kanske främst de religiösa ledarna på Jesu tid, hade svårt att uppfatta vad som skedde. Man var blinda och inlåsta i en värld där traditionella föreställningar hindrade uppenbarelsen om Messias. 

 

I vår tid behöver vi dra oss undan, och lämna all mänsklig upplyst tillvaro, för att dra oss ut på fälten för att se stjärnorna, ljuset, som Gud har tänt. 

Låt oss höra Guds kallelse i vår tid: Jag ska öppna skrifterna för er!

 

 

Kunskapens träd på gott och ont.

 

I skolans värld finns olika vägar till kunskap. Lyssna och läsa men även att göra, är ingångsportar till kunskap. Men så har vi dem som tror att det också går att fuska för att på pappret visa sin "kunskap". 

 

I dagens text möter vi några personer som lyssnat till olika röster - och får olika resultat!

 

Någon gång under oktober månad händer 23 Tishrei, Simchat Torah, Torahns glädje. 

- Och vad är det ...?

(Här kan du läsa det jag tidigare skrivit och då  lite mera utförligt om just den högtiden:

 http://inmylivingroom.se/2017/october/blessed-beyond-measure.html )

 

För att förstå tideräkningen behövs en månkalender. Vi är i den sjunde månaden, men samtidigt i början av den civila årsräkningen.  Det är den kalendern som följer månens cykler, och som bibeln utgår ifrån men som blev bortplockad på 300- talet. Det som var klar och tydlig information till läsarna blev nu höljt i ett dunkel. Och inte blev det lättare heller när det blev förjudet att äga en bibel och samtidigt lästes den på latin i kyrkorna. 

Ordet började få en distans i tiden och livet. 

 

Men vi tar de hela från början!

 📖

 📖

 📖

 

 📖

📖

 

 

 

Mitt i skapelsen när allt sammanvävs för att bli det fullkomliga - kommer distansen! Syndafallet med dess konsekvenser blir ett faktum, och avståndet mellan människa och Gud är uppenbar.  När vi inte handlar på Guds tilltal vill synden anfalla oss.  

Genom att lyssna till Guds ord, mitt i en fallen värld, kan vi som skapelsens krona, råda över synden och leva i gemenskap med Gud. Det berättas om Hanok som hade en nära gemenskap med Gud och blev sedan bortryckt, precis som det Elia senare fick vara med om, OCH det som 1 Tess 4: 16-17 berättar om: att Guds församling en dag ska vara med om!

 

Hela denna historia kring syndafallet handlar om att skaffa sig kontroll, status och position. Allt börjar få sina konsekvenser men samtidigt säger Gud att du ska råda över synden (4:7). Det handlar om att inte skylla ifrån sig, annars kommer skuld och ångest ...

 

 📖

📖 

Att ha insikt i den andliga världen är det som avgör om vi förstår vart vi är påväg i en gudsfrånvänd tillvaro. Vad skapar distansen till Gud i människan? Det som fick den första familjen att gå så fel, var deras egna tankar och egna val. De tvivlade på Guds ord och trodde på satans lögn. 

"Deras hjärtans alla tankar och avsikter var ständigt alltigenom onda." (6:5) och här fattar Gud beslutet att ge människan en ålder till max 120 år vilket, nu också forskare i vår tid erkänner. Det finns helt enkelt en genetiskt "förprogrammerad livslängd" i människans DNA. Men så har vi förstås den genetiska saxen som också vill vara med i utvecklingen ...

 

Att Adam och Eva blev förpassade bort från paradiset var tur, annars vore det mänskliga släktet för evigt förtappad om man ätit av kunskapens träd på gott och ont träd.

 

Jesus säger:

📖

 📖

Nu går vi händelserna lite i förväg, för nu är vägen öppen till vår förlossare och återlösare. Men vi ska ta de små stegen på vår resa under året, för att nu se vår Messias räddningsplan.

I "Bershit"ser vi honom som "kvinnans säd som krossar ormens huvud."

Jag hoppas du nu läst igenom bibelavsnittet, för annars blir det svårt att följa med. 😉😅

 

🕎  Shabbat Shalom!  🕎

 

(Skriv gärna en kommentar här i bloggen eller på FB, och kanske du har några som gärna följer med på denna resa du borde kontakta?)

 

/Eleonora 

 

Du vet ...

det här med att göra samma sak en gång till, men nu vill man ha bättre resultat.

Så ... vad kan det då handla om?

 

Kanske du också har målat om ett staket som tappat färg i sommar, eller så försöker du få till bakningen så inte brödet ligger helt platt på plåten? Man funderar och tänker, söker fakta och bättre förutsättningar för att lyckas. Våra vardagsbestyr kan vara nog så irriterande och krävande för oss och då är det lätt att tappa humöret. 

Ibland måste vi faktiskt titta bakåt för att få nästa varv att lyckas. Och färgen håller så många år till, och brödet - ja det blir succe´.

 

I synagogorna och runt om bland familjer i världen, börjar man nu om - än en gång - med de 52 avsnitten som Torahn, de fem Moseböckerna, är indelade i. Ett avsnitt varje vecka.

Under några år har jag hängt med i denna bibelläsningsplan, samtidigt som jag även läst alla de andra böckerna i bibeln under året.

Så var det då slut häromdagen för att börja ett nytt varv. 

Sista kapitlet i 5:e Mosebok, Torahn, sista kapitlet i Malaki (som är gamla testamentets sista bok), och sista kapitlet i nya testamentets bok, Uppenbarelseboken.

 

Finns det något fördolt här som ligger och väntar på att bli upptäckt? Något som visar på nästa varvs hemligheter? 

 

Hur var det nu för Mose, han som kallades Guds vän och fick umgås med Honom ansikte mot ansikte? Han står på berget Nebo och ser in i landet som Gud lovat dem, men dessförinnan hade han sjungit sången om deras historia och profetiska framtid, samt välsignat alla stammarna. Han är 120 år och lika stark som när han var ung, men ändå är det stopp här för honom. En ny geneation ska ta vid och Josua blir deras härförare. 

Så snopet ...

 

 

Mose vet hur viktig lydnaden är ... 

Det var precis här han en gång misslyckades och det fick sina konsekvenser - men ... han var ändå Guds vän!!

 

Så har vi Malaki som avslutar de hebreiska skrifterna, GT, innan en profetisk tystnad på 400 år inträffar.

Påväg in i en ny tid klingar orden från de gamla fäderna som en uppmaning att hålla kursen, för nu väntar oroliga tider när frälsningsplanens dolda mysterium ska börja uppenbaras i en tid där de profetiska orden, om bl.a. hur kvinnans säd ska krossa ormens huvud, ska börja uppfyllas. 

 

Tidigare generationer och kommande generationer genom tidernas sekler ska finna vägen tillsammans. Här ligger mycket förlorat efter vägen under stenarna och myllan från de århundraden av  ersättningsteologi och oförmåga att lämna människoärvda traditioner. Den ädla roten tillsammans med de inympade grenarna ska få växa samman, för något händer när de som fruktar Herren samtalar med varandra.

Det finns många stenar att lyfta på ...

(Luk 24:25-32, Joh. 5:46-47)

 

 

Så avslutas hela den fantastiska boken med en skarp varning:

 

 

Nu är det dags för ett varv till, men vad har vi lärt oss så att vi "lyckas bättre" med nästa varv?

 

- Lydnaden går aldrig att kompromissa med

- Herrens undervisning behöver grävas fram, den som ligger dold under tidens grus och mylla.

- Inte lägga till - inte dra ifrån ... för att få del av livets träd.

 

"Fädernas gärningar visar sönerna vägen." 

(Ett gammalt judiskt ordspråk)

 

 

 

...

Jojo ... jag vet, det börjar bli uttjatat. Det är som ett osynligt äckligt slem, som kletar sig fast på allt och alla. Ibland fysiskt, men främst som hjärnspöken som samtidigt behöver ha en röst som ropar "varning". Ord som sällan tidigare används finns nu mitt ibland oss på ett helt nytt sätt. Pandemi, distans, desinfektionsmedel, restriktioner,  statsepidemiolog, och listan kan göras lång.

Frågan är nu också om det är en kursändring på gång i hela världen. Och vem håller i trådarna ...?

 

Vi kan känna oss små och obetydliga i detta våldsamt stora scenario. Inga riktiga svar, osäkerhet och förvirring i en tid där sedelpressarna går varma. Hjulen måste ju snurra ...

 

Tänk att då få kliva in i det som är tryggt, äkta och sant! Ta in kunskapen och vishetens källa, i ett landskap där kompassen är stadigt utsatt, och målet för resan lyser kristallklart i en förvirrad tid.

Det du!!

 

I vår tid vet man hur trögt det är för många att läsa böcker, när mycket annat tar ens uppmärksamhet, och då kan man ju undra: Hur går det då med bibelläsningen?

Hemligheten att hitta glädjen i sin gudstro hänger faktiskt ihop med att låta Ordet få vara en central del av livet. 

 

Israels folk fick uppleva hur man hade förlorat både sitt tempel och sitt land, men Ordet kunde ingen ta ifrån dem. På samma sätt kan du och jag uppleva att ett och annat kan ryckas bort ifrån oss, som gör att vardag och fest inte längre har den glädje, vila och trygghet som vi tidigare vant oss vid. 

Då, DÅ är det hög tid att fira:

- Ordet som blev kött och tog sin boning mitt ibland oss

- Ordet som förmedlar liv och läkedom till hela vår kropp

- Ordet som säger att man lever om man än dör

- Ordet som står för evigt fast i himlen och på jorden